I DN protesterar barnläkaren Lars H Gustafsson tillsammans socialdemokraterna Amir Daneshpip och Makan Amini mot det privata Barnsjukhuset Martina. Men den enkla sanningen är att om landets barnläkare och sjukvårdspolitiker hade skött sina jobb bättre så hade det knappt funnits någon marknad för privata alternativ. Det är faktiskt vedervärdigt att läsa hur vårdpersonal och politiker ondgör sig över att en annan aktör erbjuder vård och omsorg på patienternas villkor. Är det verkligen bättre att patienterna på Barnsjukhuset Martina tvingas att försmäkta i den offentliga sjukvårdens väntrum? Är det verkligen nödvändigt att alla ska ha det lika j-vligt?
Under många år har den svenska sjukvårdsdebatten dominerats av ständiga larm om vårdköer, tillgänglighetsproblem och personalbrist. Många hävdar att den enkla lösningen på problemen är att anslå ”än mer pengar till vården” men historiskt sett har inte mer pengar löst problemen i vården utan bara köpt vänsterpolitiker och vårdpersonal utan idéer och lösningar fria från sitt ansvar.
Det är därför naturligt att många politiker, tyckare och anställda inom vården skyr alla förbättringsförslag som pesten. Vänsterpolitiker är rädda för att förlora sitt problemformuleringsprivilegium och vårdpersonal som motsätter sig förändringar gör det ofta av helt andra skäl av patientintresset. De tre debattörerna på DN:s debattsida illustrerar detta problem: istället för att ta ansvar för att den offentliga vården fungerar som den borde så ondgör de sig över att privata alternativ erbjuder akutvård för barn och föräldrar som tröttnat på att sitta timme efter timme i allt mer överfyllda väntrum. Då tycker Gustafsson, Daneshpip och Amini att det är läge att starta ett "uppror" på internet mot de nya privatsjukhusen. För ve och fasa om folk inser att det faktiskt går att bedriva sjukvård utan köer och väntetider… Även i Sverige och inte bara i England. Frankrike, Spanien, Belgien, USA eller Tyskland…
Och det finns ingen resursbrist i svensk sjukvård. Låt mig exemplifiera med utvecklingen i den skånska sjukvården. Under de senaste åtta åren har det årliga regionbidraget – skattefinansieringen av vården i Skåne – mer än fördubblats från drygt 11 miljarder kronor till nästan 25 miljarder kronor. Under samma period har antalet medarbetare inom den skånska vården ökat inom alla yrkeskategorier. Men trots dessa gigantiska satsningar så kvarstår problem som dålig tillgänglighet, långa köer, svagt patientinflytande och obefintlig verksamhetsutveckling.
Hur har det kunnat bli så här? Svaret är att det är en mängd felaktiga vägval och beslut som har lett fram till dagens smått kaotiska situation, men det grundläggande problemet är att den gamla landstingsorganisationen är ett planekonomiskt, anslagsfinansierat och ineffektivt monopol. Sjukvårdskolossen dränerar både skattebetalarna och medarbetarna på deras resurser samtidigt som medborgarna förvägras vård och omsorg. Det är uppenbart att det nu fordras en översyn och förnyelse av sjukvården för att vi ska vara rustade att möta morgondagens utmaningar.
Det behövs också ett nytt ledarskap: sparka ut alla medicinare som trots att de helt saknar nödvändig kunskap, kompetens och färdigheter tillåts att nå ledande befattningar och chefspositioner inom sjukvården. Det finns nämligen ett skråväsende inom sjukvården som hela tiden gör gällande att chefen måste vara medicinare eftersom ingen annan begriper något om vården… Jag har alltid ansett att min egen topputbildning inom ekonomi och management hjälper mig att leda genom att min kunskap möjliggör för mig att förklara och tydliggöra komplexa samband för mina medarbetare. Men inom vården används kunskap(sövertag) som ett sätt att exkludera övriga grupper. Påminner en hel del om forna tiders schamaner och häxdoktorer...
Läs även bloggaren Jakob Heidbrinks utmärkta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar