Visst är det besynnerligt att när en
välbetald chefredaktör, Claes de Faire, deklarerar att han klarar sig utan 600
kronor mer i jobbskatteavdrag per månad så går hela vänsterrörelsen i spinn av
lycka. Mängder av röda debattörer påstår att nu inser till och med alliansens
kärnväljare att regeringens skattesänkningar har varit för omfattande.
Men frågan är varför en höginkomsttagares lyxproblem ska leda
oss till slutsatsen att låginkomsttagare som har små ekonomiska marginaler inte
gynnas av skattesänkningar? Alliansens jobbskatteavdrag har i första hand gynnat
de som tjänar minst och de som under socialdemokraternas styre varit världens högst
beskattade låginkomsttagare. För den ensamstående småbarnsmamman som arbetar
inom vården kan 600 kronor mer i månaden innebära en möjlighet att köpa nya
vinterskor eller varma jackor till barnen. För vissa handlar några extra hundralappar om
möjligheten att sätta mat på bordet eller betala räkningarna. Det är dessa
grupper som gynnas mest av alliansens skattereformer - inte välbeställda medel- och höginkomsttagare som undertecknad eller de Faire.
Den andra frågan som de Faire berör är att pengarna behövs i
offentlig sektor och att skattesänkningarna dränerar viktiga verksamheter på
resurser. Låt mig inledningsvis konstaterar att alliansens skattesänkningar sedan 2006 har varit ytterst modesta – skattetrycket har bara sänkts med fyra
procentenheter vilket innebär att vi tillsammans med Danmark fortfarande leder
den globala ”högskatteligan”. Men trots dessa skattesänkningar har skatteintäkterna ökat med drygt
tio procent vilket innebär att resurserna till välfärden har ökat under perioden.
Hur kan det komma sig att skatteintäkterna ökar när alliansen
sänker skatten? Den enkla förklaringen är att skatter alltid kostar mer än det
faktiska skatteuttaget. Skatter har en samhällsekonomisk dödvikt (merkostnad)
och kan vara direkt tillväxthämmande, vilket innebär att det ofta finns ett negativt samband mellan skatter och ekonomisk
utveckling. När skatterna sänks minskar även de negativa effekterna av skatterna och ekonomin utvecklas starkare, vilket leder till att skatteunderlaget och skatteintäkterna ökar. (Om matematiken känns knepig tänk så här: 10 procent av 120 kronor är mer än 11 procent av 100 kronor)
Sen bör vi ställa den helt nödvändiga och självklara frågan om
offentlig sektor verkligen alltid behöver mer pengar. Som jag påtalat i tidigareinlägg så är det knappast fallet - offentlig verksamhet både kan och ska effektiviseras,utvecklas och förbättras utan nya resurstillskott.
Mathias Knutsson
