Med lite perspektiv blev valframgången 2002 antagligen början på Lars Lejonborgs fall. Allt för många folkpartister tycktes aldrig ta till sig att framgången 2002 knappast var en effekt av deras politik, egna insatser och träget arbete utan en ren missnöjesyttring mot moderaterna. Det är talande att fp:s strateger i eftervalsanalysen pekade ut faktorn ”tur” (läs SVT:s valstugereportage) som betydligt viktigare för valresultatet än manchesterkostymer, språktest och avskaffandet av snällismen samtidigt som nuvarande partisekreteraren Erik Ullenhag ansåg att moderaterna kunde lägga ner verksamheten efter fp:s exempellösa framgångar…
Denna skeva bild (läs megalomani) präglade många folkpartisters agerande under den gånga mandatperioden och deras desperation blev mycket påtaglig när både (m) och (c) ryckte fram i opinionsmätningarna. Så när Lars Lejonborg trots flera skandaler inom partiet likväl lett partiet fram till ett valresultat som med undantag för 2002 var betydligt bättre än vad partiet nått sedan åttiotalet så fick han sparken…
Visst, jag har en viss förståelse för att många var lite trötta på Lejonkungen efter tio år, men grundproblemet för fp är hur illa partiet har förvaltat valframgången 2002. Fp:s riksorganisation tycks ha drabbats av idétorka samtidigt som fotfolket förväntade sig tydliga direktiv i parti som blivit allt mer toppstyret. För vem i fp vågade att ifrågasatta strategierna, Lejonborg och den oerhört skicklige partisekreteraren Johan Jacobsson efter succéerna i både europaparlamentsvalet 1999 (Marit Paulsen) och valet 2002? Den bistra sanningen är att om sanningssägarna hade vågat komma fram 2002 istället för att vänta till 2007 så hade nog fp rönt större framgångar i fjolårets val. Och vem vet: Lejonkungen hade kanske fortfarande varit partiledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar