Tankar inför tredje advent...

Jag vill önska alla mina bloggläsare en riktigt härlig och avkopplande helg.

Njut av ledigheten och försök att inte stressa (allt för mycket) inför julen. Trots att vi snart tänder tredje adventsljuset så finns det gott om tid att ta in granen, baka med barnen och glöggmysa med familjen.

Tänk på att den bästa julklappen vi kan ge nära och kära är mer tid tillsammans - mer värme, omtanke och kärlek. Vi behöver inte springa ut och köpa mer eller mindre onödiga julklappar som dessutom kan vara farliga för både mottagaren och miljön. 




Avslutningsvis, ett stämningsfullt musiktips som passar utmärkt denna helg. Ett underbar sång från förra årets (?) fantastiska julskiva med Tracey Thorn från Everything but the girl.

Mathias Knutsson

Lästips: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Vänstern borde lärt sig att inte kasta sten i glashus...

Efter Nelson Mandelas bortgång tog det inte lång tid innan den svenska vänstern tog tillfället i akt och kritiserade moderaterna för hyckleri gällande deras tidigare hållning mot apartheidregimen i Sydafrika.

Den som inte är bevandrad i vår nutidshistoria kan efter att exempelvis sett den gamle kommunistledaren Lars Ohly smått triumfatoriskt anklaga moderaterna för deras ställningstagande förledas att tro att moderaterna de facto stöttande segregationspolitiken. Så var inte fallet – moderaterna var i likhet med sina syskonpartier i västvärlden motståndare till apartheid men trodde inte att sanktioner var det bästa sättet att förändra situationen i Sydafrika.

Det är både bedrägligt och osmakligt att påstå att moderaterna stöttade förtrycket när de egentligen stod på samma sida i kampen mot apartheid men ansåg att andra påtryckningsmedel var mer effektiva. Vi vet ju inte ens med säkerhet att den dåvarande moderata hållningen var felaktig – för trots att jag inte finner det sannolikt så kan vi inte utesluta att sanktionerna under vissa perioder exempelvis förstärkte våldet och kaoset som främst drabbade de svagaste och mest utsatta grupperna. Moderaterna uttryckte även en tveksamhet till den väpnade kamp som bedrevs av ANC:s militär gren, "Nationens spjut" och att flera andra organisationer, däribland fackförbundet Metall, motsatte sig sanktioner mot Sydafrika.

Vad vi dock vet med säkerhet är att moderaterna var motståndare till apartheidregimen. Vi vet även att moderaterna var övertygade motståndare till det förtrycket, vanvettet och massmorden i Sovjet, Kina, Baltikum, Östeuropa, Kuba, Nordkorea, Kambodja och alla andra kommunistregimer.

Men hur var det nu med den svenska vänsterrörelsens förhållningssätt till de kommunistiska diktaturerna? Vilka sanktioner eller andra påtryckningsmedel ville dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna använda för att förändra situationen i dessa länder?

Inga… Vpk hyllade istället massmördarna efter att ha åkt på flotta studieresor till de kommunistiska mönsterstaterna och mottagit generösa bidrag från diktaturerna.

Mathias Knutsson

Läsvärt: Gudmundson i SvD, SMP, Gunnar Hökmark, David Lindén, BT:se ledarblogg,

Endast Sverige svenska pseudodebatter har…

Söndagens Dagens Nyheter innehöll en annons om svensk migrationspolitik som gav upphov till en livlig debatt om både annonsens innehåll och DN:s publicistiska val att ta in annonsen. Annonsen för boken ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin väckte allt från den sedvanliga hysterin i sociala medier och slentrianmässigt avfärdande av annonsen som rasistpropaganda till genuin bestörtning över att DN:s agerande och krav på bojkott av landets största morgontidning.

Frågan är varför? Artikeln innehåller nämligen inga rasistiska angrepp eller främlingsfientliga attacker utan består enbart av en korrekt och ganska torr uppräkning av officiell statistisk från SCB och andra tillförlitliga källor. Faktaurvalet är tveklöst vinklat för att lyfta fram annonsörens kritik mot den svenska migrations- och integrationspolitiken, men det är helt orimligt att definiera denna kritik som rasistisk. På samma sätt som jag inte är en barnhatare för att jag kritiserar svensk utbildningspolitik efter att tagit del av den senaste PISA-undersökningen, så blir ingen rasist för att de ifrågasätter den svenska migrationspolitiken utifrån invandrares svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det är synnerligen olyckligt att den svenska migrationspolitiska debatten så ofta fastnar i ett resonemang om vilka åsikter som är tillåtna, hur åsikterna får presenteras eller om åsikten kommer från ”rätt” person istället för att öppet, sakligt och konstruktivt diskutera centrala framtidsfrågor. Fokus borde vara på de stora utmaningarna, exempelvis om det är möjligt att förenar en generös migrationspolitik med höga inträdesbarriärer på arbetsmarknaden eller hur fler invandrare ska komma in i samhället och kunna bygga en framtid i vårt land.

Mathias Knutsson

Läs gärna mer i DN, SvD, 

Mitt liv som fyrabarnspappa...

Hemma med tre sjuka barn, men av deras aptit att döma tror jag att mina två döttrar är på bättringsvägen. 

Fyraåringen ger upp först - efter fyra portioner av pappas wok så konstaterar hon att hon drabbats av magkramp och måste vila sig i tv-soffan så att hon orkar mer mat om stund. 

Åttaåringen vet inte om det är femte, sjätte eller sjunde portionen hon mumsar i sig, och på frågan vad hon vill göra i eftermiddag så svarar hon: vi har kanske några rester vi kan värma?

Hur stor del av mitt liv kommer jag att tillbringa i köket när de blivit tonåringar?

Mathias Knutsson

Kanske ett PISA-test i väntan på att vinterstormen ska bedarra?

Efter att jag sett det senaste PISA-testet blir jag än mer bedrövad över de svenska studenternas resultat. Det var endast två procent av våra elever som klarade uppgifter på nivå sex eller högre. Det kan dock vara värt att påpeka relativt få länder i västvärlden är mycket bättre i detta avseende, som exempel kan nämnas att motsvarande siffror i Finland är fyra procent, Tyskland fem procent och Schweiz sju procent. I Shanghai klarade nästan var tredje elev uppgifter på denna nivå och högre...

En typisk uppgift på nivå sex (i Sverige var frågorna på svenska)

QUESTION
Helen rode her bike from home to the river, which is 4 km away. It took her 9 minutes. She rode home using a shorter route of 3 km. This only took her 6 minutes.

What was Helen's average speed, in km/h, for the trip to the river and back?

Average speed for the trip: ..................... km/h


På Skolverkets hemsida finner ni några frågor från det "svenska" PISA-testet. Trevlig sysselsättning när vinterstormen "Sven" härjar utomhus...
Mathias Knutsson

Skolkrisen är "bara" en spegling av kunskapssamhällets förfall

Sveriges fall i PISA 2012 kan inte beskrivas som något annat än ett monumentalt misslyckande, men det finns goda skäl att nyansera debatten avseende tänkbara förklaringar till problemen i den svenska skolan.

De flesta debattörer har en färdig förklaringsmodell som dammas av varje gång situationen i skolan diskuteras: politiker till höger klandrar den socialdemokratiska flumskolan och vänstern kritiserar regeringens reformer, friskolorna och påstådd resursbrist. Denna yviga, bitska och starkt politiskt färgade retorik kommer knappast att föra diskussionen framåt, utan befäster bara gamla välkända åsiktsskillnader mellan politiker som tycks både ovilliga och oförmögna att ta sin del av det gemensamma ansvaret för krisen i skolan.

För den bistra sanningen är att förfallet i skolan har pågått under decennier och att samtliga politiker och ledare inom utbildningsväsendet bär en del av ansvaret för den uppkomna situationen. Men skolan har bara en del av ansvaret eftersom problemen i skolan ingalunda är begränsade enbart till utbildningsväsendet. De bakomliggande orsakerna till skolhaveriet kan spåras i attitydförändringar i hela samhället. De klassiska bildningsidealen, insikten om kunskapens egenvärde och betydelsen av en god skolning tycks ha gått förlorade och ersatts med flummig pedagogik och rent kunskapsförakt.

Men problemet är faktiskt djupare, mer komplext och betydligt allvarligare än så - problemets kärna är att alltför många vuxna sviker de unga genom att fly undan ansvaret för uppfostran, inlärning och personlig utveckling.  

För det torde vara uppenbart för barnen att vuxenvärlden inte värderar kunskap eller kunskapsinhämtning, och då avser jag inte enbart låga lärarlöner, dåliga läromedel och bedrövlig arbetsmiljö i skolan.

Nej, jag tänker istället på varje gång en förälder inte tar sig tid att hjälpa sitt barn med studierna och därmed skickar signalen att något annat är viktigare än skolan och barnets framtid. Varje gång föräldrar inte tydliggör att inlärning, kunskap och framgång kräver en insats av barnet. Varje gång vi klandrar skolan för barnens misslyckanden och tillkortakommanden.

Varje gång vi vuxna undflyr vårt ansvar när vi istället borde ge barnen tid och lära dem att investera i sin egen framtid.

Det är allmänt känt att barn inte gör som vuxna säger utan som vuxna gör och så länge vi inte i praktiskt handling lär barnen värdet av kunskap eller vad som krävs att inhämta kunskap så kommer vår utbildningskris att fördjupas. Det enda sättet att vända utvecklingen är att föräldrarna tar ett större ansvar för barnens inlärning och engagerar sig mer i barnens skolgång. Så tänd flitens lampa över köksbordet redan i kväll och hjälp barnen med deras skolarbete!

Mathias Knutsson

Läsvärda kommentarer : Erixon (blogg), Gröning i Expressen, Nilsson i DI och Gudmundson i SvD

Jobbskatteavdraget - lyx eller livsnödvändighet?

Visst är det besynnerligt att när en välbetald chefredaktör, Claes de Faire, deklarerar att han klarar sig utan 600 kronor mer i jobbskatteavdrag per månad så går hela vänsterrörelsen i spinn av lycka. Mängder av röda debattörer påstår att nu inser till och med alliansens kärnväljare att regeringens skattesänkningar har varit för omfattande.

Men frågan är varför en höginkomsttagares lyxproblem ska leda oss till slutsatsen att låginkomsttagare som har små ekonomiska marginaler inte gynnas av skattesänkningar? Alliansens jobbskatteavdrag har i första hand gynnat de som tjänar minst och de som under socialdemokraternas styre varit världens högst beskattade låginkomsttagare. För den ensamstående småbarnsmamman som arbetar inom vården kan 600 kronor mer i månaden innebära en möjlighet att köpa nya vinterskor eller varma jackor till barnen. För vissa handlar några extra hundralappar om möjligheten att sätta mat på bordet eller betala räkningarna. Det är dessa grupper som gynnas mest av alliansens skattereformer - inte välbeställda medel- och höginkomsttagare som undertecknad eller de Faire.  

Den andra frågan som de Faire berör är att pengarna behövs i offentlig sektor och att skattesänkningarna dränerar viktiga verksamheter på resurser. Låt mig inledningsvis konstaterar att alliansens skattesänkningar sedan 2006 har varit ytterst modesta – skattetrycket har bara sänkts med fyra procentenheter vilket innebär att vi tillsammans med Danmark fortfarande leder den globala ”högskatteligan”. Men trots dessa skattesänkningar har skatteintäkterna ökat med drygt tio procent vilket innebär att resurserna till välfärden har ökat under perioden.

Hur kan det komma sig att skatteintäkterna ökar när alliansen sänker skatten? Den enkla förklaringen är att skatter alltid kostar mer än det faktiska skatteuttaget. Skatter har en samhällsekonomisk dödvikt (merkostnad) och kan vara direkt tillväxthämmande, vilket innebär att det ofta finns ett negativt samband mellan skatter och ekonomisk utveckling. När skatterna sänks minskar även de negativa effekterna av skatterna och ekonomin utvecklas starkare, vilket leder till att skatteunderlaget och skatteintäkterna ökar. (Om matematiken känns knepig tänk så här: 10 procent av 120 kronor är mer än 11 procent av 100 kronor) 

Sen bör vi ställa den helt nödvändiga och självklara frågan om offentlig sektor verkligen alltid behöver mer pengar. Som jag påtalat i tidigareinlägg så är det knappast fallet - offentlig verksamhet både kan och ska effektiviseras,utvecklas och förbättras utan nya resurstillskott.

Avslutningsvis kan jag konstatera att de Faires argumentationblev än svagare när det lite senare avslöjades att han använder sitt bolag föratt skatteplanera och minska sin egen skatt... 

Mathias Knutsson

Årets Nobelpris i litteratur går till...

Inför tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur så funderade jag på vilka författare som kunde vara aktuella för årets pris. Mina förhandstips var Philip Roth, Alice Munro och Peter Nádas - en namnkunnig trio där tveklöst alla tre skulle vara synnerligen välförtjänta pristagare. De senaste dagarna har jag även lyft fram den syriske poeten Adonis, men jag befarade att han skulle uppfattas som alltför kontroversiell givet situationen i Syrien.

Något för både kropp och själ under dagens tågresa

Akademins val föll slutligen på Alice Munro som är en mästerlig novellist med en underbar förmåga att berätta fängslande, intressanta och vackra berättelser. Hennes böcker är oerhört uppskattade av en stor läsekrets, och efter hennes Nobelpris lär många fler upptäcka hennes otroliga berättarkonst.

I dagens SvD finner ni ett kort utdrag ur hennes senaste bok "Brinnande livet".

Mathias Knutsson

Lästips i höstmörkret...

Efter en lång, ljuvlig och alldeles underbar sommar är det nu uppenbart att vi har kommit in i hösten. Dagarna blir allt kortare; naturen ändrar färg, och morgnarna blir allt kyligare. I takt med att landskapet förändras och sveps in i en färgsprakande höstskrud får jag själv lust att då och då tillbringa en stund i favoritfåtöljen läsandes en riktigt bra bok och bara njuta av livet.



Just nu läser jag tre mycket intressanta böcker som kan rekommendera varmt. Den första är ”The Swerve: How the World Became Modern” som både är klassisk berättelse om en bokälskare och en formidabel sammanställning av vår världs moderna historia. Boken har fått flera utmärkelser, bland annat förra årets Pulitzerpris för faktaböcker.

Även den andra boken som jag rekommenderar ”You Can't Read This Book: Censorship in an Age of Freedom” av Nick Cohen, har fått mycket uppmärksamhet. En riktigt bra – och synnerligen aktuell - bok som utnämndes till ”Polemic Book of the Year 2013”.

Avslutningsvis så råder jag er att läsa nobelpristagaren Daniel Kahnemans ”Thinking, Fast and Slow” som antagligen är den bästa bok jag har läst om det mänskliga intellektet och hur våra tankar utvecklas.

Trevlig läsning tillönskas alla mina bloggläsare!

Mathias Knutsson

Behovet av ett borgerligt systemskifte bottnar i solidaritet

På morgonkvisten noterar jag att ”statstelevisionen” på sedvanligt opartiskt manér beskriver alliansregeringens kommande budget som valfläsk. Det som avses är alliansregeringens utlovade skattesänkningar för oss som arbetar och de som har arbetat, pensionärerna. Jag måste erkänna att jag aldrig sett en dylik rubrik om höjda offentliga utgifter eller bidrag – trots att det nedsättande epitet ”valfläsk” då hade varit betydligt mer träffsäkert.

Men jag är knappast förvånad – ity jag vet hur debatten förs i Sverige.  Oavsett hur ineffektiv, onödig eller rentav samhällsekonomiskt skadlig den offentliga verksamheten är så ska skattebetalarna alltid vara beredda att tillskjuta mer pengar.  Decennier av socialistisk hegemoni har verkligen påverkat det politiska agendasättandet och gett skattehöjarna ett svårslaget trumfkort i form av ett problemformuleringsprivilegium som alltid utgår ifrån att den ofantliga sektorn (med några få undantag) ständigt behöver nya resurstillskott.

Men om vi ser verkligheten med öppna ögon så framträder en annan bild. Vi vet att den svenska skolan under många år varit världens dyraste och vuxentätaste skola, men likväl så är resultaten inom skolan långt ifrån världsledande. Den statliga arbetsförmedlingen har en kader av tjänstemän som producerar mängder av statistik, utredningar och handlar upp externa tjänster, men inom deras kärnverksamhet förmedlar i bästa fall varje medarbetare en handfull arbeten varje år.

Och hur ser det ut inom sjukvården? Jag minns när jag arbetade i Region Skåne och vi årligen utökade sjukvårdens budget med drygt en miljard kronor – enorma satsningar som aldrig rubricerades som valfläsk utan snarast beskrevs som tuffa besparingar eftersom det aldrig var svårt att hitta några medarbetare, brukarorganisationer, vänsterpolitiker eller andra kravmaskiner som ville sätta sprätt på ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Lägg märke till att jag inte ens nämnt Försäkringskassan, SAS, Tillväxtverket, Posten, försvaret, polisen eller rättsväsendet. Eller bostadspolitiken, SJ, äldreomsorgen, Migrationsverket och ett pyramidspelet som benämns pensionssystem… Eller alla stora offentliga projekt som aldrig håller budget eller når målen – exempelvis JAS, järnvägstunneln genom Hallandsås eller Vattenfalls köp av NUON… Allt har mer eller mindre havererat i landet med världens högsta – eller vissa dagar världens näst högsta – skattetryck.

Så frågan är varför vi ska skjuta till mer och mer pengar till ett system som uppenbarligen inte har förmågan att leverera rätt lösningar till rätt kostnad.  Sverige behöver mer än någonsin ett borgerligt systemskifte, och fokus måste vara betydligt bredare än att ”bara” sänka skatter. Nu måste vi ompröva den offentliga sektorns uppgifter, prioritera och fokusera på kärnverksamheterna.

Detta handlar inte om jag och övriga samhällsbärare ska få mer pengar kvar i plånboken – det handlar om att vi ska ha råd att med morgondagens kostnader för skola, sjukvård, försvar och pensioner. Jag vill att våra barn ska få ha mer pengar kvar i plånboken – det är inte girighet utan det är solidaritet över generationsgränserna.

Mathias Knutsson