Vandelskrav: illiberalt, rättsosäkert och osvenskt

Det finns politiska förslag som kan beskrivas som “hårda men nödvändiga”.
Och så finns det förslag som är hårda, godtyckliga och farliga.

Regeringens ambition att införa ett så kallat vandelskrav – kopplat till uppehållstillstånd – tillhör den senare kategorin.

I debatten används ord som “misskötsamhet”, “ohederligt levnadssätt” och “bristande vandel”. Orden låter kanske tekniska. Men konsekvensen är tydlig: att människor ska kunna förlora sin rätt att stanna i Sverige inte bara på grund av brott, utan också på grund av ett svårdefinierat och potentiellt godtyckligt beteendebegrepp. Och som om detta inte vore illa nog: förslaget kopplas dessutom till tanken om retroaktiv tillämpning – alltså att nya krav ska kunna användas för att ompröva människors liv och beslut bakåt i tiden.

Det är ett synsätt som hör hemma i ett samhälle där staten inte bara bedömer handlingar, utan också börjar bedöma människor.

Sverige blomstrade inte trots öppenhet – utan tack vare den

Det som gör detta extra allvarligt är att förslaget inte bara handlar om migration. Det handlar om vilket land Sverige ska vara.

Sverige har i modern tid stått starkt – och blomstrat – just för att vi varit:

• ett öppet samhälle,

• en rättsstat,

• en stabil demokrati,

• och en nation som i grunden hållit fast vid liberala och humanistiska   

värderingar.

Det har varit vår konkurrensfördel.

Vår trovärdighet.

Vårt internationella kapital.

Det är detta som lockat människor att investera här, arbeta här, studera här – och bygga framtid här.

När vi nu börjar rucka på den grunden är det inte bara vissa grupper som riskerar att drabbas. Det är hela samhällskontraktet som blir svagare.

Rättsstatens princip är enkel: lagen ska vara begriplig och förutsägbar

Det är helt rimligt att ett samhälle har krav.

Det är helt rimligt att brott ska få konsekvenser.

Men då måste det ske inom ramarna för en rättsstat:

• tydliga regler

• transparenta processer

• proportionalitet

• förutsägbarhet

• och skydd mot godtycke

När ett begrepp som “ohederligt levnadssätt” får juridisk tyngd riskerar vi att skapa ett system där människor aldrig vet var gränsen går förrän den redan passerats.

Det är inte trygghet.

Det är osäkerhet som politiskt verktyg.

Den verkligt farliga utvecklingen: en auktoritär glidning

Det här är inte en isolerad reform. Det är en del av en större förskjutning.

Vi ser hur flera länder i Europa – och USA – stegvis normaliserar politiska metoder som bygger på:

• misstänkliggörande,

• hårdare symbolpolitik,

• rättsosäkerhet,

• och ett språk där staten gör anspråk på att avgöra vem som “hör hemma” 

- och vem som inte gör det.

Det är en auktoritär logik, även när den kläs i ord som “ordning” och “samhällskrav”.

Och det som oroar mig mest är att Sverige – som länge varit ett land man sett upp till för stabilitet och rättssäkerhet – nu tycks börja dras in i samma utveckling.

Det är inte styrka.

Det är ett tecken på att vi håller på att tappa orienteringen.

Jag står upp för liberala värderingar, likhet inför lagen och en stark europeisk demokrati. Och därför säger jag nej till vandelskrav.

Jag tror på ordning och ansvar. Men jag tror också på frihet, rättssäkerhet och människovärde.

Det är just därför jag inte kan stödja Tidöregeringen.

För mig är liberalism inte att vara “snäll”.

Liberalism är att förstå att en stat som får rätt att definiera “vandel” i bred mening förr eller senare också kommer använda den makten på sätt som ingen av oss kan kontrollera.

Det är därför jag, som liberal europé, valt att återvända till Centerpartiet.

Inte för att jag tror att Sverige saknar problem.

Utan för att jag vägrar acceptera att lösningen på våra problem är att göra rättsstaten mindre rättssäker.

Vi kan skapa ett tryggare Sverige – men vi måste göra det utan att göra Sverige till ett land där människor lever med rädslan att deras framtid kan dras undan av ett ord som ingen riktigt kan definiera.

Sverige har i modern tid inte blomstrat trots att vi varit ett öppet, demokratiskt och rättssäkert land — utan på grund av det.

Vår styrka har byggt på tillit, förutsägbarhet och tydliga principer: att lag gäller lika för alla, att rättigheter inte är villkorade av godtycke, och att staten inte ska kunna flytta målstolparna i efterhand.

Därför oroar det mig djupt att vi nu närmar oss samma auktoritära reflexer som vi ser i flera europeiska länder — och i USA — där politiken steg för steg börjar tänja på rättsstatens gränser i trygghetens namn. Men rättsstatens kärna är just att den står fast när det blåser. Den är inte till för medvind.

Vi kan bekämpa kriminalitet och samtidigt försvara rättsstaten.

Vi kan ställa krav utan att införa godtycke.

För ett samhälle blir inte tryggt när staten får mer makt – utan när medborgaren har tydligare rättigheter.

Mathias Knutsson