När megafonen ersätter samtalet - When the Megaphone Replaces the Conversation

Om alternativmedia, populism och villkoren för vår tids offentliga rum

Det är frestande att tro att vårt nuvarande medielandskap är ett historiskt undantag – att det som sker nu är unikt, farligare, mer destabiliserande än tidigare epoker. Men det är inte helt sant. Varje gång ny kommunikationsteknik har gjort information tillgänglig för fler, har den också väckt rädsla, motstånd och konflikter om makt.

När Johannes Gutenberg på 1400-talet fulländade boktryckarkonsten var kyrkans reaktion inte entydigt positiv. Tvärtom. Att kunskap kunde spridas bortom de lärdas och institutionernas kontroll sågs som ett hot mot ordningen. Tolkningsföreträdet riskerade att gå förlorat. Plötsligt kunde fler läsa – och därmed också tolka, ifrågasätta och dra egna slutsatser.

Det var inte tekniken i sig som var problemet.

Det var vem som fick tillgång till den, och på vilka villkor.

Den parallellen är värd att bära med sig när vi talar om dagens digitala plattformar.

Plattformarna är inte problemet – villkoren är det

YouTube, Facebook och (även) X har i grunden gjort något djupt demokratiskt: de har sänkt trösklarna för att delta i det offentliga samtalet. Aldrig tidigare har så många haft möjlighet att nå så många, så snabbt, utan att passera redaktionella filter eller institutionella grindvakter.

Detta är i sig ingen tragedi. Det är en frihetsvinst.

Problemet uppstår när vi förväxlar tillgång till megafonen med kvalitet i samtalet. Plattformarna är inte designade för eftertanke, långsamhet eller självkritik. De är designade för engagemang. Och engagemang, i algoritmisk mening, betyder inte förståelse – det betyder reaktion.

Ilska slår nyans.

Rädsla slår komplexitet.

Indignation slår eftertanke.

Det är här populistiska och högerextrema rörelser har visat sig vara ovanligt skickliga. Inte nödvändigtvis för att de har bättre argument, utan för att de har förstått spelplanen.

Alternativmedia – från maktkritik till identitet

Begreppet ”alternativmedia” uppstod ur en legitim kritik: upplevelsen av att etablerade medier var ideologiskt homogena, elitstyrda och dåliga på att spegla vissa perspektiv. I teorin handlade det om pluralism. I praktiken kom det ofta att handla om något annat.

I stället för att bli ett alternativ till makten blev stora delar av alternativmediesfären ett alternativ till metod. Man tog avstånd från journalistiska principer som:

• källkritik

• proportioner

• självkorrigering

• och viljan att pröva även det man själv vill tro

Det som erbjöds i stället var tillhörighet.

Och här sker ett avgörande skifte:

När medier inte längre främst levererar information, utan identitet, upphör behovet av kritisk granskning – åtminstone av den egna sidan.

Halmgubben som standardformat

Ett av de mest effektiva – och samtidigt mest problematiska – retoriska greppen i dagens polariserade medielandskap är det klassiska halmgubbeknepet. Det är inte nytt, men det har i den digitala logiken blivit ett standardformat snarare än ett undantag.

Greppet är i grunden enkelt: man reducerar motståndarens argument till en förenklad, ofta extrem eller karikerad version, som därefter blir lätt att angripa, förlöjliga eller fördöma. Det är inte den faktiska ståndpunkten som bemöts, utan en tillrättalagd ersättningsfigur.

I praktiken har detta blivit en bärande innehållsstrategi i många politiskt kommenterande kanaler. En stor del av materialet består inte av självständig analys eller idéutveckling, utan av reaktiva inslag: klipp, citat eller rubriker från andra medier som presenteras i starkt förenklad eller vinklad form, ofta utan sitt sammanhang eller sin fulla argumentation.

I vissa fall – som exempelvis i YouTube-kanalen Riks – är detta inte ett enstaka grepp, utan ett återkommande mönster. Innehållet kretsar i hög grad kring vad politiska motståndare eller etablerade medier sägs ha gjort eller sagt, snarare än kring en egen, sammanhängande idévärld. Resultatet blir en debatt som handlar mer om att reagera - och propagera - än om att resonera.

”Titta vad DN skrev.”

”Hör vad SVT sa nu.”

”Så här galna är de vänsterliberala.”

Det avgörande problemet är inte att man kritiserar andra medier eller politiska motståndare. Kritik är nödvändig i ett öppet samhälle. Problemet uppstår när kritiken systematiskt bygger på förvrängning snarare än prövning. När komplexa resonemang reduceras till slagord, och när motståndaren aldrig tillåts framträda i sin starkaste form.

Det som ofta utelämnas är just det som skulle kunna störa narrativet: nyanser, motargument, osäkerheter. På så sätt slipper publiken möta verklig meningsmotstånd – och slipper därmed också den kognitiva ansträngning som ett öppet samtal kräver.

Det är frestande att bemöta detta med samma mynt. Att svara med egna karikatyrer, egna förenklingar, egna halmgubbar. Men där går en avgörande gräns. När kritiken övergår i spegelbilden av det man säger sig bekämpa, då har man inte längre höjt nivån på samtalet – man har bara flyttat skyttegravarna.

Halmgubben är effektiv därför att den är bekväm. Publiken möter aldrig motståndarens bästa argument, bara dess mest (lätt)förlöjligade version. Därmed slipper man också den obekväma frågan: tänk om det finns något i kritiken som är relevant? Halmgubben befriar både avsändare och mottagare från behovet av intellektuell ansträngning. Men just därför är den också så destruktiv. För ett offentligt samtal som inte längre klarar av att möta motståndarens verkliga argument, klarar i längden inte heller av att hantera verkliga samhällsproblem.

Det är bekvämt. Och det är farligt.

Normaliseringens glidbana

Här når vi kärnan i det som borde oroa oss mest.

Språk skapar verklighet.

Det som sägs ofta nog blir möjligt att säga.

Det som sägs utan konsekvens blir snart accepterat.

Att offentliga företrädare kan tala om människor som ”packet”, ifrågasätta principen om alla människors lika värde eller använda öppet rasistiska liknelser – och att detta försvaras, relativiseras eller möts med axelryckningar – är inte en serie isolerade övertramp. Det är ett tecken på att normerna förskjutits.

Och den förskjutningen sker inte genom ett stort brott, utan genom tusen små ursäkter:

• ”Det var sagt i affekt.”

• ”Man får ju inte säga någonting längre.”

• ”De andra är minst lika illa.”

Det är så anständigheten eroderar. Inte med en omtumlande snabb och stor förändring, utan med en långsam och smygande glidning.

Varför sväljs narrativen med hull och hår?

Det är viktigt att stanna upp här och reflektera.

Människor som dras till populistiska medienarrativ är sällan ointelligenta eller illvilliga. 

Ofta är de människor som upplever att:

• världen blivit svårbegriplig

• institutioner inte längre levererar trygghet

• framtiden känns osäker

Populismen erbjuder något oerhört attraktivt i detta läge:

• enkla förklaringar

• tydliga fiender

• och känslan av att tillhöra ett ”uppvaknat” kollektiv som ser igenom lögnerna

Problemet är att kritikens riktning blir enkelriktad. All skepsis riktas utåt. Den egna rörelsen betraktas som immun mot manipulation.

Och där upphör det kritiska tänkandet att fungera.

Det amerikanska exemplet – inte en konspiration, utan en korrelation

Det är sant att det finns ett tydligt samband mellan mediekonsumtion och politiska preferenser i USA. Väljare som regelbundet tar del av traditionella nyhetsmedier tenderar i högre grad att rösta demokratiskt, medan fragmenterade, sociala flöden i högre grad sammanfaller med republikanskt eller populistiskt stöd.

Detta betyder inte att etablerade medier är neutrala i någon absolut mening. Det betyder heller inte att deras läsare är ”upplysta” och andra ”lurade”. Men det säger något om skillnaden mellan sammanhängande informationsmiljöer och ständigt reaktiva flöden.

När vi inte längre delar samma grundläggande verklighetsbeskrivning – när fakta blir identitetsfrågor – då blir demokratin skör.

Det stora ironiska haveriet

Här finns en bitter ironi.

Alternativmedia sade sig vilja:

• avslöja makt

• bekämpa propaganda

• värna yttrandefrihet

Men blev i många fall:

• slutna ekosystem

• allergiska mot intern kritik

• megafoner för ett färdigt narrativ

Det som kritiserades hos DN, SVT, CNN eller New York Times – grupptänkande, ideologisk blindhet – återskapades i ny form, men utan de professionella spärrar som ändå finns i traditionell journalistik.

Man bytte inte hegemoni mot pluralism.

Man bytte en upplevd maktordning mot en egen.

Samtalets pris

Demokrati kräver mer än yttrandefrihet. Den kräver:

• intellektuell hederlighet

• förmåga till självkritik

• och viljan att ibland ha fel

Ett samhälle där alla skriker men ingen lyssnar är inte fritt.

Det är bara högljutt.

Vi behöver inte färre röster.

Vi behöver bättre villkor för samtal.

"Och kanske, mitt i allt detta, behöver vi påminna oss om något gammaldags: att det verkligt radikala i dag inte är att skrika högst – utan att tänka långsamt, tala varsamt och vägra låta indignationen ersätta omdömet." 

Mathias Knutsson

On Alternative Media, Populism, and the Conditions of Our Public Sphere

It is tempting to believe that our current media landscape is a historical anomaly – that what we are witnessing now is uniquely dangerous, uniquely destabilising, more extreme than anything that came before. But that is not entirely true. Every time new communication technologies have made information accessible to broader segments of society, they have also triggered fear, resistance, and struggles over power.

When Johannes Gutenberg perfected the printing press in the 15th century, the reaction of the Church was far from uniformly positive. On the contrary. The possibility that knowledge could circulate beyond the control of scholars and institutions was perceived as a threat to the established order. Interpretive authority was at risk. Suddenly, more people could read – and therefore also interpret, question, and draw their own conclusions.

The problem was not the technology itself.

It was who gained access to it – and on what terms.

That parallel is worth keeping in mind when we talk about today’s digital platforms.

The Platforms Are Not the Problem – the Conditions Are

YouTube, Facebook, and (even)X have, at their core, done something profoundly democratic: they have lowered the barriers to participation in the public conversation. Never before have so many people been able to reach so many others, so quickly, without passing through editorial filters or institutional gatekeepers.

This is not, in itself, a tragedy. It is a gain in freedom.

The problem arises when we confuse access to the megaphone with the quality of the conversation. These platforms are not designed for reflection, slowness, or self-criticism. They are designed for engagement. And engagement, in algorithmic terms, does not mean understanding – it means reaction.

Anger beats nuance.

Fear beats complexity.

Indignation beats reflection.

This is where populist and far-right movements have proven unusually adept. Not necessarily because they have better arguments, but because they have understood the rules of the game.

Alternative Media – From Power Critique to Identity

The concept of “alternative media” emerged from a legitimate criticism: the perception that established media were ideologically homogeneous, elite-driven, and poor at reflecting certain perspectives. In theory, it was about pluralism. In practice, it often became something else.

Instead of becoming an alternative to power, large parts of the alternative media ecosystem became an alternative to method. Journalistic principles were rejected:

• source criticism

• proportionality

• self-correction

• and the willingness to challenge even what one wants to believe

What was offered instead was belonging.

And here a decisive shift occurs.

When media no longer primarily deliver information, but identity, the need for critical scrutiny disappears – at least when it comes to one’s own side.

The Straw Man as a Standard Format

One of the most effective – and at the same time most problematic – rhetorical devices in today’s polarised media environment is the classic straw man fallacy. It is not new, but within the digital logic it has become a standard format rather than an exception.

The technique is simple: reduce your opponent’s argument to a simplified, often extreme or caricatured version, which then becomes easy to attack, ridicule, or condemn. What is confronted is not the actual position, but a carefully constructed substitute.

In practice, this has become a core content strategy in many politically commentating channels. A large share of the output does not consist of independent analysis or idea development, but of reactive material: clips, quotes, or headlines from other media, presented in highly simplified or skewed form, often stripped of their context or full argumentation.

In some cases – for instance in channels such as the YouTube outlet Riks – this is not an occasional tactic, but a recurring pattern. The content revolves largely around what political opponents or established media are said to have done or said, rather than around a coherent worldview of its own. The result is a debate focused more on reaction than on reasoning.

“Look what DN wrote.”

“Listen to what SVT said now.”

“This is how insane the liberals are.”

The fundamental problem is not criticism as such. Criticism is essential in an open society. The problem arises when criticism systematically relies on distortion rather than examination. When complex arguments are reduced to slogans, and when opponents are never allowed to appear in their strongest form.

What is most often omitted is precisely what might disrupt the narrative: nuance, counter-arguments, uncertainty. In this way, the audience is spared any real engagement with opposing views – and thus also spared the cognitive effort that genuine dialogue requires.

It is tempting to respond in kind. To answer with one’s own caricatures, simplifications, and straw men. But this is where a crucial line must be drawn. When criticism becomes a mirror image of what it claims to oppose, the level of discourse has not been raised – only the trenches have shifted.

The straw man is effective because it is comfortable. The audience never encounters the opponent’s best arguments, only their most easily ridiculed version. And with that, one also avoids the uncomfortable question: what if there is something in the criticism that is actually relevant? The straw man frees both sender and receiver from intellectual effort. But that is precisely why it is so destructive. A public conversation that can no longer engage with real arguments will, in the long run, also fail to deal with real societal problems.

It is convenient.

And it is dangerous.

The Slippery Slope of Normalisation

Here we reach the core of what should concern us most.

Language shapes reality.

What is said often enough becomes possible to say.

What is said without consequence soon becomes acceptable.

That public figures can refer to people as “vermin,” question the principle of equal human worth, or use overtly racist imagery – and that this is defended, relativised, or met with indifference – is not a series of isolated incidents. It is a sign that norms have shifted.

And that shift does not occur through a single rupture, but through a thousand small excuses:

• “It was said in the heat of the moment.”

• “You’re not allowed to say anything anymore.”

• “The others are just as bad.”

This is how decency erodes. Not through an explosion, but through a slow slide.

Why Are These Narratives Swallowed Whole?

It is important to pause here – without contempt.

People drawn to populist media narratives are rarely unintelligent or malicious. More often, they are people who experience that:

• the world has become difficult to understand

• institutions no longer provide security

• the future feels uncertain

Populism offers something deeply appealing in such circumstances:

• simple explanations

• clear enemies

• and the sense of belonging to an “awakened” collective that sees through the lies

The problem is that the direction of criticism becomes one-way. All scepticism is directed outward. One’s own movement is perceived as immune to manipulation.

And at that point, critical thinking ceases to function.

The American Example – Not a Conspiracy, but a Correlation

It is true that there is a clear relationship between media consumption and political preferences in the United States. Voters who regularly consume traditional news media tend, on average, to vote Democratic, while fragmented social media environments correlate more strongly with Republican or populist support.

This does not mean that established media are neutral in any absolute sense. Nor does it mean that their audiences are “enlightened” while others are “deceived.” But it does say something important about the difference between coherent information environments and constantly reactive feeds.

When we no longer share a basic description of reality – when facts themselves become identity markers – democracy becomes fragile.

The Great Irony

Here lies a bitter irony.

Alternative media claimed they would:

• expose power

• fight propaganda

• defend free speech

But in many cases they became:

• closed ecosystems

• allergic to internal criticism

• megaphones for a predetermined narrative

What was criticised in DN, SVT, CNN, or The New York Times – groupthink, ideological blindness – was recreated in a new form, but without the professional safeguards that still exist in traditional journalism.

Hegemony was not replaced with pluralism.

One perceived power structure was replaced with another.

The Cost of Conversation

Democracy requires more than freedom of speech. It requires:

• intellectual honesty

• the capacity for self-criticism

• and the willingness to be wrong, sometimes

A society where everyone shouts but no one listens is not free.

It is merely loud.

We do not need fewer voices.

We need better conditions for conversation.

And perhaps, in the midst of all this, we need to remind ourselves of something old-fashioned: that the truly radical act today is not to shout the loudest – but to think slowly, speak carefully, and refuse to let indignation replace judgment.

Mathias Knutsson