Stora tillväxtlöften kräver ännu större reformer

Tillväxtretorik och verklighet – vad krävs egentligen för att Sverige ska springa om Europa?

Ambitionen är svår att invända mot. När Moderaterna nu går till val på att Sverige inom tio år ska ha EU:s högsta levnadsstandard är det lätt att förstå lockelsen. Vem vill inte se ett rikare Sverige, med högre löner, starkare välfärd och större framtidstro?

Men i ekonomisk politik är ambition aldrig problemet.

Det är avståndet mellan ambition och verklighet(sförankring) som avgör om ett löfte blir vägledande – eller vilseledande.

Ett mål som är större än det låter

Att tala om ”högst levnadsstandard i EU” låter i förstone som ett politiskt slagord. I själva verket är det ett extremt precist – och obarmhärtigt – mål.

BNP per capita, köpkraftsjusterat (PPP), är:

• ett långsiktigt mått

• starkt kopplat till produktivitet

• och alltid relativt andra länder

Det går inte att ”kommunicera bort” ett misslyckande. Om Sverige förbättras absolut men inte relativt, då har målet inte uppnåtts.

Just därför är parallellen som Dagens Industri gör till Socialdemokraternas löfte om EU:s lägsta arbetslöshet så träffande. Inte som en partipolitisk poäng – utan som en strukturell varning.

Det löftet föll inte därför att arbetslöshet var fel mått.

Det föll därför att reformdjupet aldrig matchade ambitionsnivån.

Konjunktur är inte lösningen – eftersom den delas

I DI-intervjun talar både Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson om ”momentum”: inflationen är nedpressad, tillväxten har förbättrats, gängvåldet minskar. Det skapar, som Kristersson säger, ett ”mentalt utrymme att höja blicken”.

Men här finns en risk att blanda ihop två saker:

• cyklisk förbättring

• strukturell förflyttning

Sverige, Danmark och Nederländerna är små, öppna och exportberoende ekonomier med snarlik handelsstruktur. När världsekonomin går bättre, går det bättre för oss alla – men relativpositionerna förändras knappt.

En konjunkturuppgång lyfter alla båtar.

Det innebär att Sverige inte kan ”springa om” genom medvind. Tvärtom: om den globala efterfrågan stärks gynnas även de länder vi vill gå förbi, vilket i praktiken höjer ribban för Sverige ytterligare.

Vad kräver matematiken?

Ser man till historiska data har Danmark och Nederländerna haft en BNP-tillväxt per capita på ungefär 1,5–2,0 procent per år under de senaste 20–25 åren. Det är inte spektakulärt – men det är stabilt, uthålligt och svårt att slå från redan mycket höga nivåer.

För att Sverige ska gå om dessa länder på tio år krävs därför inte ”lite bättre tillväxt”, utan ett varaktigt försprång:

• cirka 1,3 procentenheter högre tillväxt per capita per år,

• år efter år,

• under ett helt decennium.

Det motsvarar en svensk BNP-tillväxt per capita på runt 3–3,5 procent årligen, givet att Danmark och Nederländerna fortsätter i historisk takt.

Detta är inte omöjligt i teorin – men det är exceptionellt i praktiken.

När hade Sverige senast sådan tillväxt?

Den historiska jämförelsen leder ofta till 1960-talets rekordår, då Sverige växte med 4–5 procent per år. Men det var en annan ekonomi:

• ett upphinnande industriland

• med demografisk medvind

• låg global konkurrens

• och stora delar av välfärdsstaten ännu under uppbyggnad

Den mer relevanta jämförelsen är perioden efter 1990-talskrisen, cirka 1995–2007. Då kombinerades:

• sanerade statsfinanser

• EU-inträde

• IT-revolution

• avregleringar och strukturreformer

Sverige växte starkt även då – men i ett globalt teknikskifte där många länder gjorde samma resa. Och även då var det svårt att skapa ett tydligt, varaktigt övertag mot jämförbara ekonomier.

Reformer som bromsar fall – men inte nödvändigtvis skapar försprång

I DI-artikeln pekar Moderaterna på reformer som:

• FoU-avdrag

• 3:12-regler

• regelförenklingar

• mineralstrategi

• offentliga investeringar

• bidragsreformer

Allt detta är rimligt. Mycket är nödvändigt.

Men här uppstår den avgörande frågan:

är detta reformer som förhindrar att Sverige halkar efter – eller reformer som gör Sverige strukturellt bättre än de bästa?

Det senare är vad löftet faktiskt kräver.

Det som i stort sett saknas i utspelet är:

• en tydlig produktivitetsagenda

• tjänstesektorns effektivitet

• offentlig sektors processer (tillstånd, planering, upphandling)

• kapitalmarknader och scaleup-finansiering

• EU-dimensionen: skala, inre marknad för tjänster, kapital och innovation

Just de områden där Danmark och Nederländerna ofta har varit snabbare, mer pragmatiska och mer samordnade.

Den obekväma men nödvändiga följdfrågan

När ett parti säger att Sverige ska bli rikast i EU inom tio år är det rimligt att ställa en enkel – men krävande – fråga:

Hur ska Sverige skapa ett varaktigt produktivitetsövertag gentemot Danmark och Nederländerna, år efter år?

Det räcker inte att vilja växa mer.

Det avgörande är hur hela systemet ska fungera bättre tillsammans.

Tillväxt är inte ett slagord.

Det är summan av tusen beslut, processer och institutioner som antingen drar åt samma håll – eller inte.

Slutsats: ett högt mål kräver djupare svar

Moderaternas nya tillväxtmål är inte fel. Det är modigt.

Men ju högre ribban sätts, desto större blir kravet på ärlighet om vad som faktiskt krävs.

Annars riskerar även detta löfte att hamna i samma kategori som andra välmenande men överambitiösa vallöften: stora ord, rimliga avsikter – och ett reformdjup som inte riktigt räcker hela vägen.

Att vilja bli bäst i EU är inte fel.

Men för att nå dit kan vi inte förlita oss på konjunkturtoppar och momentum.

Det krävs politisk handlingskraft och strukturella reformer.