Musik ist die Stenographie des Gefühls

There are people you meet for only a few days and never forget.

At the end of 2017, I was admitted to Wilhelminenspital in Vienna — a large old hospital in the western part of the city, now renamed Klinik Ottakring. I had suffered an intestinal obstruction and undergone surgery. In Austria, people tend to be conservative even when it comes to hospital discharge, so what might have been a few days in Sweden became almost two weeks of surgery, recovery and slow convalescence.

On a ward for men with abdominal and digestive conditions, I lowered the average age considerably.

After a few days, I began speaking with an elderly gentleman in the room. I first noticed his magazines — several of them dealt with classical music, opera and concert halls. My German was far from fluent, but music is a universal language, and it quickly became clear that my newfound friend spoke it perfectly.

He was not merely interested in music. He had spent his entire life within it.

For decades he had worked on the great stages of Austria — in Vienna, Salzburg and elsewhere across Europe. He spoke about concerts at the Musikverein, the Vienna State Opera and the Salzburg Festival as if they had taken place only the week before. He had worked with Herbert von Karajan, Birgit Nilsson, Pavarotti and countless conductors, singers and musicians whose names belonged, at least to me, to music history itself.

He was a walking musical encyclopaedia.

We spent long hours speaking about concerts, recordings and people. He described his memories with such detail that one could almost hear the halls around us — the applause, the atmosphere before the curtain rose, the way a certain conductor held his hands, the manner in which Birgit Nilsson’s voice could fill an entire room in a way that, according to him, no one else ever truly managed.

Whenever Pavarotti’s name came up, he would smile politely and ask me, as a Swede, whether I of course knew who the greatest singer really had been.

It also turned out that we lived quite close to one another in Neubau, Vienna’s seventh district — an area filled with cafés, antiquarian bookshops and small record stores. He loved the neighbourhood for precisely those reasons. Almost every day, he wandered through the record shops searching for recordings of concerts he himself had once been involved in.

It was not collecting in the ordinary sense.

He was trying to recover his life.

Yet there were certain performances he had nearly given up hope of ever finding.

That was when it suddenly occurred to me that perhaps he did not know about streaming services.

“Moment mal,” I said, reaching for my phone.

At first, he did not believe me. The idea that almost all recorded music in the world could exist inside a small device in one’s hand seemed utterly impossible to him. So I asked him to name a recording he had long searched for. I believe it was a Birgit Nilsson performance from Vienna sometime in the 1950s.

I searched.

And there it was.

The expression on his face changed immediately — first surprise, then disbelief. But as we continued searching for even more obscure recordings, and those too began appearing, he became completely overwhelmed.

During the following days, we often sat together on the edge of his bed listening to music. He knew every note, every phrase and every nuance by heart. As the recordings played, he told stories about conductors, rehearsals, rivalries, triumphs and disasters. It was as though an entire vanished Central European cultural world opened itself inside that worn hospital ward in Ottakring.

For him, this was never about technology.

It was about memory.

Music was the archive of his life.

Perhaps that is why so many German expressions about music seem to carry meanings larger than music itself. They attempt to capture music’s strange ability to carry human lives through time.

“Musik wäscht den Staub des Alltags von der Seele.”

Music washes the dust of everyday life from the soul.

That was precisely what happened there in the ward. For a brief moment, the hospital, the pain, the operations and the anxiety disappeared. Only the music and the memories remained.

When the weekend arrived, the ward had to be reorganised because of reduced staffing. We were to be moved into separate rooms. My friend refused to accept this. He called for the staff and attempted to persuade them that “he and young Mr Knutsson” ought to remain together over the weekend.

It could not be arranged.

I was also given temporary leave and planned to return home to my wife Diana for the weekend. Before leaving, I tried to explain how he himself might download the apps and use them, but the technology still felt too foreign to him.

We said goodbye and promised to see one another again on Monday.

When I returned, he was gone.

Not merely from the room, but from the ward itself.

No one seemed quite certain where he had gone.

Perhaps he had been discharged. Perhaps transferred elsewhere. Perhaps something else had happened.

I never found out.

Yet even today, I sometimes think of him whenever I open a streaming service and search for music. I think of the man who spent his days wandering through the antiquarian bookshops and record stores of Neubau searching for his own past — and who suddenly discovered that almost his entire life was already there, hidden inside a small telephone in a hospital room in Vienna.

And sometimes I think there may be no scene more Viennese than this: two patients in hospital gowns in a worn ward in Ottakring, while winter light falls across the city and the conversation moves between Karajan, Birgit Nilsson and long-lost performances at the Musikverein.

For in Vienna, music does not live only in the concert halls.

It lives in the people.

“Ohne Musik wäre das Leben ein Irrtum.”

Without music, life would be a mistake.

Mathias Knutsson

Musik ist die Stenographie des Gefühls

Det finns människor man möter under några få dagar och sedan aldrig glömmer.

I slutet av 2017 låg jag inlagd på Wilhelminenspital i Wien – ett stort äldre sjukhus i stadens västra delar, numera omdöpt till Klinik Ottakring. Jag hade drabbats av tarmvred och genomgått operation. I Österrike är man konservativ även när det gäller utskrivningar, så det som i Sverige kanske blivit några dagar blev nästan två veckor av operation, återhämtning och långsam konvalescens.

På avdelningen för män med mag- och bukproblem sänkte jag medelåldern avsevärt.

Efter några dagar började jag tala med en äldre herre på salen. Jag lade först märke till hans tidskrifter – flera handlade om klassisk musik, opera och konserthus. Min tyska var långt ifrån perfekt, men musik är ett universellt språk och det visade sig snabbt att min nyfunne vän talade det flytande.

Han var inte bara musikintresserad. Han hade levt hela sitt liv i musikens värld.

Under årtionden hade han arbetat på de stora scenerna i Österrike – i Wien, Salzburg och på andra håll i Europa. Han berättade om konserter på Musikverein, Wiener Staatsoper och Salzburger Festspiele som om de ägt rum veckan innan. Han hade arbetat med Herbert von Karajan, Birgit Nilsson, Pavarotti och otaliga andra dirigenter, sångare och musiker vars namn för mig tillhörde musikhistorien.

Han var ett vandrande musiklexikon.

Vi satt långa stunder och talade om konserter, inspelningar och människor. Han målade upp minnena med sådan detaljrikedom att man nästan kunde höra salongerna omkring sig – applåderna, stämningen före ridån, hur en viss dirigent brukade hålla händerna, hur Birgit Nilssons röst kunde fylla ett rum på ett sätt som enligt honom ingen annan riktigt lyckades med. När Pavarotti nämndes log han vänligt och frågade mig som svensk om jag naturligtvis visste vem som egentligen varit störst.

Det visade sig också att vi bodde nära varandra i sjunde distriktet Neubau, ett område fyllt av kaféer, antikvariat och små skivaffärer. Han älskade stadsdelen just därför. Nästan varje dag gick han runt bland skivbutikerna i jakt på inspelningar från konserter han själv varit med om. Det var inte samlande i vanlig mening. Han försökte återfinna sitt liv.

Vissa konserter hade han dock nästan givit upp hoppet om att hitta.

Då slog det mig plötsligt att han kanske inte kände till streamingtjänsterna.

”Moment mal”, sade jag och tog fram min telefon.

Först trodde han inte på mig. Att nästan all världens inspelade musik kunde finnas tillgänglig i en liten apparat i handen framstod som fullständigt osannolikt. Jag bad honom därför nämna en inspelning han länge letat efter. Jag tror det var en konsert med Birgit Nilsson från Wien någon gång på 1950-talet.

Jag sökte.

Och där var den.

Hans ansiktsuttryck förändrades omedelbart – först förvåning, sedan nästan misstro. Men när vi fortsatte att söka efter ännu mer ovanliga inspelningar och även dessa dök upp blev han helt tagen.

Under de följande dagarna satt vi ofta tillsammans på hans sängkant och lyssnade. Han kunde varje takt, varje fras och varje tonfall. Medan musiken spelades berättade han historier om dirigenterna, repetitionerna, rivaliteterna, triumferna och katastroferna. Det var som om en hel försvunnen europeisk kulturvärld öppnade sig där på en sliten sjukhussal i Ottakring.

För honom handlade det inte om teknik.

Det handlade om minnen.

Musiken var hans livs arkiv.

Och kanske är det därför så många tyskspråkiga uttryck om musik bär på något större än bara uppskattning för konsten. De försöker fånga musikens märkliga förmåga att bära människors liv genom tiden.

”Musik wäscht den Staub des Alltags von der Seele.”

Musiken tvättar vardagens damm från själen.

Det var precis vad som hände där på salen. För en stund försvann sjukhuset, smärtan, operationerna och oron. Kvar fanns bara musiken och minnena.

När helgen kom skulle avdelningen organiseras om på grund av lägre bemanning. Vi skulle hamna på olika salar. Det ville min vän inte acceptera. Han kallade till sig personalen och försökte övertyga dem om att ”han och unge herr Knutsson” borde få stanna tillsammans över helgen.

Det gick inte att ordna.

Jag skulle dessutom få permission och åka hem till Diana över helgen. Innan jag gick försökte jag förklara hur han själv skulle kunna ladda ned apparna och använda dem, men tekniken var fortfarande alltför främmande.

Vi tog farväl och lovade att ses igen på måndagen.

När jag kom tillbaka var han borta.

Inte bara från salen, utan från hela avdelningen.

Ingen verkade riktigt veta vart han tagit vägen.

Kanske hade han skrivits ut. Kanske flyttats. Kanske hade något annat hänt.

Jag fick aldrig veta.

Men än idag tänker jag ibland på honom när jag öppnar en streamingtjänst och söker efter musik. Jag tänker på mannen som tillbringade sina dagar i Neubaus antikvariat och skivaffärer på jakt efter sitt eget förflutna – och som plötsligt upptäckte att nästan hela hans liv redan fanns där, gömt i en liten telefon på ett sjukhus i Wien.

Och ibland tänker jag att det kanske inte finns någon mer wienerisk scen än just denna: två patienter i sjukhussärkar på en sliten sal i Ottakring, medan vinterljuset faller över staden och samtalet rör sig mellan Karajan, Birgit Nilsson och försvunna konserter på Musikverein.

För i Wien lever musiken inte bara i konserthusen.

Den lever i människorna.

”Ohne Musik wäre das Leben ein Irrtum.”

Utan musik vore livet ett misstag.

Mathias Knutsson