Du kan bygga ett liv här – men bara på lånad tid

När barnet blir vuxen – och samhället tappar sin kompass

Det finns beslut som är juridiskt korrekta men moraliskt svåra att försvara.

Och så finns det beslut som riskerar att bli något ännu värre: vardagligt orimliga.

Ett sådant är när en ungdom, som kommit till Sverige som barn tillsammans med sin familj, som gått i svensk skola, lärt sig språket, byggt sitt liv här – plötsligt förväntas lämna landet den dag hen fyller 18 år. Inte för att familjen utvisas. Inte för att skyddsskäl upphört. Utan för att barnet juridiskt upphör att vara barn.

Familjen får stanna. Ungdomen ska gå.

Det är svårt att se rimligheten i detta.

Ett system som tappar människan ur sikte

I svensk migrationsrätt sker en tydlig gränsdragning vid myndighetsdagen. Före 18 väger principen om barnets bästa tungt. Efter 18 gör den det inte på samma sätt. Prövningen blir striktare, mer formalistisk, mer reducerad till individens egna skyddsskäl, försörjningsförmåga eller etablering.

På pappret är det logiskt.

I verkligheten är det djupt problematiskt.

För vad är det egentligen vi säger till dessa unga?

Att de är tillräckligt svenska för att växa upp här – men inte tillräckligt för att få stanna.

Att familj är viktigt – tills juridiken säger något annat.

Att integration uppmuntras – men inte belönas.

Det outtalade budskapet

Ingen lagtext säger att syftet är att avskräcka barnfamiljer från att söka asyl. Ändå är det svårt att blunda för den samlade effekten av systemet.

Tillfälliga uppehållstillstånd.

Skärpta krav.

En knivskarp gräns vid 18 år.

Tillsammans skapar de ett budskap som är omöjligt att inte höra:

Du kan bygga ett liv här – men bara på lånad tid.

Frågan är vad det gör med tilliten. Med känslan av tillhörighet. Med viljan att investera i ett samhälle som kanske ändå inte vill ha dig kvar.

När rättssäkerhet blir orimlighet

Besluten fattas av Migrationsverket, i enlighet med lagstiftning beslutad av riksdagen. Det är viktigt att vara tydlig med detta. Problemet är inte enskilda handläggare. Problemet är systemets konstruktion.

Rättssäkerhet kräver tydliga regler.

Men rättssäkerhet utan rimlighet riskerar att bli inhuman.

När ett system inte längre förmår ta hänsyn till sammanhang, relationer och faktisk livsverklighet – då har något gått förlorat.

En enkel fråga vi borde våga ställa

Om vi accepterar att en ungdom ska utvisas ensam, trots att familjen får stanna – vad säger det om vår syn på:

• familjens betydelse?

• integrationens värde?

• barnets faktiska uppväxtvillkor?

Och kanske viktigast av allt: skulle vi själva acceptera ett sådant system om det gällde våra egna barn?

Politik handlar också om värderingar

Migration är svårt. Asylpolitik kräver avvägningar. Ingen seriös debattör förnekar detta.

Men det är just därför vi måste våga tala om de fall där systemet kolliderar med vår moraliska intuition.

Ett samhälle bedöms inte bara efter sina regler, utan efter hur det behandlar dem som vuxit upp i dess famn.

När barnet blir vuxen – borde inte samhället bli det också?

Mathias Knutsson