The Best Year of My Life (So Far) Day 3 of 365 - Living with Time

Inom något år har jag levt längre än min far fick möjlighet att göra. 

Han blev bara 55 år.

Jag var fyra när han gick bort. För ung för tydliga minnen, men inte för att påverkas. Den insikten har följt mig genom livet – ibland tydligt närvarande, ibland som en lågmäld fondton.

Märkligt nog har den aldrig fyllt mig med ångest.

Snarare med tacksamhet. 

Tacksamhet över att få leva. Att få se barnen växa upp.

Att få älska, arbeta, engagera sig, tvivla och glädjas.

De klassiska uttrycken carpe diem och memento mori misstolkas ofta. Som om det ena handlade om att "leva för stunden" (ofta glöms tillägget "quam minimum credula postero", lita inte på morgondagen, bort) och det andra om att påminna oss om slutet. För mig betyder de något annat:

Lev uppmärksamt. Inte för att tiden är knapp, utan för att den är dyrbar.

Den här medvetenheten präglar mitt sätt att se på livet just nu. Inte med stress, utan med närvaro. Inte med rädsla, utan med en vilja att använda tiden väl – och att ge något vidare medan möjlighet finns.

Kanske är det just så ett gott liv formas. Inte genom att glömma att allt en dag tar slut,

utan genom att låta den vetskapen göra varje dag lite mer levande.

Hur påverkar medvetenheten om tidens begränsning ditt sätt att leva?

 

My father, celebrating Christmas for the final time.

 A fleeting moment, now held forever.

 

Within a year or so, I have lived longer than my father ever had the chance to. 

He died at just 55.

 

I was four years old when he passed away. Too young for clear memories, yet not too young to be shaped by the fact itself. That awareness has followed me through life – sometimes close to the surface, sometimes quietly in the background.

 

Strangely, it has never filled me with anxiety.

Instead, it has filled me with gratitude.

 

Gratitude for being alive.

For seeing my children grow up.

For being able to love, work, engage, doubt and feel joy.

 

The classical ideas of carpe diem and memento mori are often misunderstood. As if one were about chasing pleasure and the other about dwelling on the end. To me, they mean something else:

 

Live attentively.

 

Not because time is scarce, but because it is precious.

 

This awareness shapes how I view life at this point. Not with urgency, but with presence. Not with fear, but with a desire to use time ywell – and to give something back while the opportunity remains.

 

Perhaps this is how a good life is formed.

Not by forgetting that everything will one day end,

but by allowing that knowledge to make each day a little more alive.

 

How does the awareness of time’s limits influence the way you live?

 

Mathias Knutsson