Konsten att vara både pappa och politiker

Jag fick en riktigt tuff start på helgen. I lördags fick jag trösta min treårige son och försöka förklara för honom varför pappa ska jobba idag också istället för att vara hemma och leka med honom. Han hade märkt att det var lördag eftersom pappa var hemma lite längre på morgonen och han hade säkert börjat fundera på alla roliga saker han ville göra tillsammans med mig. Men istället för att gå till parken, läsa böcker, lägga pussel, bygga koja eller bara sitta och mysa så står pappa helt plötsligt i hallen och säger hej då…

Jag hoppas att min son och min dotter en dag förstår varför jag är politiskt engagerad. Jag hoppas att dom förstår och känner att dom är min starkaste politiska drivkraft – att det är för dom och andra barn som jag försöker att förbättra och utveckla Kristianstad, Skåne och Sverige. Förhoppningsvis så förstår dom då varför jag inte var hemma idag och lekte med dem eller varför det blir så många kvällar som pappa kommer hem efter att läggdags.

Det är inte svårt att förstå varför det är så få småbarnsföräldrar som är politisk engagerade och ta på sig förtroendeuppdrag. Det har alltid varit svårt för småbarnsföräldrar att få tiden att räcka till, men frågan varför vi tillåter en utveckling där det politiska arbetet i allt högre grad tycks utformas så att det blir svårare och svårare för småbarnsföräldrar och yrkesverksamma att engagera sig politiskt. I somras kom en studie från SCB som visade att åldersstrukturen bland de svenska politikerna har förändrats radikalt under de senaste tre decennierna. Enligt rapporten så blir de förtroendevalda allt äldre och att andelen förtroendevalda i åldern 30 – 49 år har minskat kraftig.

Sedan 1980-talets början har andelen folkvalda i dessa åldrar minskat med 18 procentenheter till totalt 42 procent bland kvinnor och med 14 procentenheter till totalt 33 procent bland män. Idag är 30- och 40-årigarna underrepresenterade i politiken och trots att det exempelvis finns fler män i Sverige som är födda på 70-talet än på 40-talet så är fyrtiotalisterna i de politiska församlingarna ungefär tre gånger fler…

Nu kanske vän av ordning som läser detta protestera och säger att min beskrivning bara speglar hur svårt det är för småbarnsföräldrarna att få tiden att räcka till. Visst är det så, jag själv vet mer än väl hur svårt det är att hinna med allt, men det är värt att notera att det tycks som om det blir att svårare för alla under femtio att komma in i politiken och att det i praktiken är samma åldergrupp, 40-talisterna, som konstant är den största gruppen inom politiken. Frågan vi då ska ställa oss är: vad har hänt under dessa 24 år sedan 1982 som har gjort det så mycket svårare för dem som är yngre att ta steget in i det politiska arbetet? Har det blivit svårare att kombinera politiken med yrkeskarriär och familjeliv? Ja, det är antagligen så. Idag arbetar vi fler timmar samtidigt som det partipolitiska intresset har minskat något och politiken har mer och mer utvecklas mot heltidsanställda proffspolitiker. Det kan mycket väl vara så att vi behöver en ökad professionalisering av politiken, men parallellt med denna utveckling krävs att partiorganisationerna och deras arbete förändras så att det blir lättare att förena ett politiskt engagemang med ett modernt familjeliv. Om så inte sker så kommer flera politiska partier att förlora många engagerande och drivna människor enbart för att partierna inte förmådde att utveckla sitt eget arbetssätt. Jag kommer att driva på utvecklingen inom Centerpartiet för att vi ska ta fler steg i rätt riktning. Om inte annat för min familj ska få träffa mig lite oftare…

Mathias Knutsson