Då och då ställs vi inför situationer där våra val säger oss
något om vilka människor vi är och vilka människor vi vill vara men kanske inte
riktigt lyckats att bli.
Denna morgon såg jag – på håll - en ensam liten flicka i
rosa jacka springa över torget. Jag uppskattar hennes ålder till 6-8 år, men
hon kan ha varit nästan 10 år. Hon sprang – hade bråttom och hennes skolväska
hoppade på hennes rygg. Jag tog för
givet att hon sprang till någon som väntade runt nästa hörn, men när jag själv
gått samma väg så såg jag fortfarande bara den lilla flickan med ryggsäcken.
Jag insåg att då att hon antagligen gick helt ensam till
skolan genom hela staden mitt i morgontrafiken och jag tänkte instinktivt att
jag borde springa ifatt henne för att hjälpa henne.
Men jag gjorde inte det… Och nu sitter jag och funderar
varför jag inte gjorde det... Det är ju egentligen helt självklart att
vuxenvärlden ska finnas där för barnen. För om jag - en fyrabarnspappa – inte ”rycker
ut” och hjälper en liten flicka så undrar jag vem som ska göra det? Hade du
sprungit ifatt henne och hjälpt henne?
Mathias Knutsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar