Natten till den 3 december 1984 inträffade världshistoriens värsta industrikatastrof i den indiska mångmiljonstaden Bhopal.
Den amerikanska kemijätten Union Carbides fabrik för framställning av insektsbekämpningsmedel hade varit stängd i flera år och de få anställda som var kvar på anläggningen var främst okvalificerad bevaknings- och underhållspersonal.
Tidigare under eftermiddagen den 2 december hade några tekniker försökt att spola rent i några rostiga rör, men då ventilerna i rörledningarna var trasiga så hamnade vattnet tillsammans med all smuts och diverse kemikalier från rören i en gigantisk tank med 42 ton metylisocyanat. Metylisocyanat är ett riktigt farligt ämne som måste förvaras vid låg temperatur för att inte ombildas till giftgaser. Strax efter att ämnena blandats så reagerar de och temperaturen stiger upp mot två hundra grader. Rörventilerna exploderade av hettan och flera synnerliga giftiga gaser läckte ut. Eftersom fabriken var stängd så hade Union Carbide dessutom valt att stänga av kylsystemen för att spara pengar och säkerhetssystemen hade inte underhållits på flera år så de var också avstängda. Så det var först när katastrofen var ett faktum och det dödliga giftmolnet redan hade börjat driva bort med vinden mot slumområdena i Bhopal som de anställda på fabriken upptäckte faran.
Minst tre tusen människor dog direkt den natten och ytterligare minst 15 000 människor har avlidit till följd av de skador de ådrog sig under natten till den 3 december. Ett mycket stort antal människor skadades och idag anses en halv miljon människor var påverkade av gasutsläppet.
Katastrofen fick dessutom ett mycket skamligt efterspel. Varken Union Carbide eller den indiska staten ville ta ansvar för olyckan, vilket har lett till att överlevande och anhöriga har förvägrats stöd eller rimlig ersättning. Enligt rapporter så är området dessutom fortfarande förgiftat och en miljömässig katastrofzon. Ägarna till Union Carbide har dessutom sålt företaget en annan kemijätte, Dow Chemicals, och den nye ägaren har tydligt deklarerat att de inte vill ta ansvar för katastrofen.
Det är bedrövligt att 25 år efter gasolyckan så undflyr fortfarande ansvariga företag och den indiska staten allt ansvar för den enorma katastrofen. Hur länge kommer några av världens rikaste företag och en allt mer välmående indisk stat att nonchalera de mycket fattiga och utsatta offrens rättmättiga krav på stöd och ersättning?
Mathias Knutsson
Läs mer i DN och SvD,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar