Ni har väl inte glömt att gå med i Facebookgruppen för de som vill protesterar mot steningen av trettonåriga Aisha Ibrahim Duhulow? Ni hittar gruppen här!
Murens fall i Berlin den 9 november 1989 markerade i flera avseenden slutet på det kommunistiska vanvettet och förtrycket i Europa. Tjugoårsjubileet firas med pompa och ståt i den återförenade tyska huvudstaden, men jag har likväl en känsla av att många inte inser vilken fantastisk och epokgörelse händelse vi bevittnade när både Berlinmuren och ondskans imperium föll. President Ronald Reagans klassiska "Riv denna mur" -tal vid Brandenburger Tor 1987 (talet hördes ända in i Östberlin ) För de som inte minns vill jag påminna om att många då spådde en mycket mörk framtid för Europa. Många fruktade en återförenad stark tysk stat, varnade för ökad nationalism och befarade en fullständig kollaps i de forna kommunistdiktaturerna i Centraleuropa. Jag vill inte på något sätt förringa krigets fasor på Balkan under inledningen av nittiotalet eller förneka att flera tidigare Sovjetrepubliker fortfarande styrs av makthungriga despoter, men vi får inte låta dessa tragiska händelser översk...
Ett några dagars intensiv debatt som verkligen har avslöjat skråmentaliteten och kotteriet inom sjukvården så har den ansvariga kammaråklagaren hävt häktningsbeslutet och den misstänkta kvinnan är försatt på fri fot. Det ännu för tidigt att ens spekulera i skuldfrågan, men de senaste dagarnas absurda övertoner i debatten och drevet mot en åklagare som faktiskt bara gjort sitt jobb talar sitt tydliga språk: kulturen inom sjukvård präglas av starkt förblindande kollegialitet och en synnerligen skev självbild. ”Den som lärt mig denna konst, skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid förefallande behov hjälpa honom”... Allt för många röststarka debattörer har utan skammens rodnad på kinderna försökt att blanda bort korten och mot bättre vetande hävda att utredningen av ett misstänkt mord/dråp just i det här specifika fallet ska hanteras av andra än polis och åklagare. För de hävdar förhoppningsvis inte att vårdpersonal ska stå över lagen… Jag anser att...
Yesterday marked exactly thirty years since the historic 1994 referendum when Swedes made the monumental choice to join the European Union. Three decades ago, we voted to step out of isolation and into a new era of cooperation and shared responsibility. Those of us who supported membership saw it as a leap forward—an opportunity to help shape Europe’s future alongside our neighbors. But even now, after three decades, a certain reluctance remains among many Swedes to fully embrace a European identity or to take an active, progressive role within the EU. The Reluctance to Identify as European Sweden’s hesitation towards EU involvement stems from several complex historical and cultural factors. As a country with a long-standing tradition of neutrality, Swedes have often viewed themselves as outsiders in European politics. Our neutrality was a point of pride, a statement of independence that preserved our voice and identity on the world stage. But this mindset can also lead to a sense...
Kommentarer