Ljusets rustning - The Armor of Light (Sve & Eng)

Kvällen inleds med en fråga.

Konserthuschefen vänder sig mot publiken före framförandet av Mendelssohns andra symfoni Lobgesang och undrar hur många i salen som tidigare har hört verket live. Några sekunders tvekan följer innan en eller två händer försiktigt sträcks upp i den stora och uppenbart musikaliskt bevandrade publiken.

Det säger något. Inte bara om verkets relativa anonymitet, utan också om vår tid.

För Lobgesang är inte vilket verk som helst. Det är ett av de där märkliga styckena som tycks stå mitt emellan epoker, idévärldar och civilisationer. Ett verk som både blickar bakåt och framåt samtidigt. Ett verk om ljus. Om steget ut ur mörkret.

Vi satt på första raden, tre meter från dirigenten, när Västerås Sinfonietta tillsammans med Musica Vitae, Radiokören och en rad lysande solister tog sig an Mendelssohns monumentala verk. Från de första takterna stod det klart att detta inte skulle bli ännu en konsertkväll, utan något större. När trombonfanfaren, med motivet från psalm 150, öppnade verket var det inte bara musik. Det var som ett tillkännagivande. En signal genom historien. Något sakralt och samtidigt djupt mänskligt.

Temat att förena tro och kyrklighet med humanism och existentialism återkommer genom hela verket. Här sammanvävs Bachs kantater och fugor, som svävar upp mot katedralernas tak, med Beethovens kraftfulla uppmaning till frihet, ansvar och upplysning.

Kanske är det just där verkets verkliga kraft ligger. Lobgesang skrevs 1840 till 400-årsjubileet av Gutenbergs tryckpress. För Mendelssohn och hans samtid var boktryckarkonsten inte bara teknik. Den var den tidens nätverk för kommunikation, kultur och kunskap — en omistlig del av civilisationen. Den möjliggjorde reformationen, utbildningssystemen, vetenskapens spridning och i förlängningen själva den moderna världen.

Det är svårt att inte tänka på vår egen tid och dra mängder av paralleller. Vilka av dagens innovationer kommer framtidens människor att betrakta på samma sätt? Internet? Artificiell intelligens? Genteknik? Kvantdatorer? Kommer våra efterkommande att se tillbaka på de första decennierna av 2000-talet som ännu en brytningstid mellan mörker och ljus — eller mellan olika sorters ljus?

Det fascinerande är att samtiden nästan aldrig fullt ut förstår sina egna språng. Gutenberg kunde knappast ana vilka konsekvenser hans uppfinning skulle få flera hundra år senare. På samma sätt förstår vi sannolikt ännu inte vilka av våra tekniska landvinningar som kommer att definiera kommande sekler.

Kanske är det därför Lobgesang fortfarande känns så levande.

Verket befinner sig i ett märkligt historiskt ögonblick där tro, bildning, framsteg och kultur ännu uppfattades som delar av samma rörelse. Mendelssohn själv blir nästan en symbol för detta Europa: född i en judisk familj som senare konverterade till protestantismen, djupt förankrad i den tyska bildningstraditionen, betagen av Bach men formad av Beethoven och romantiken.

Hos honom finns ännu en tro på att människan genom kunskap, skönhet och kultur kan röra sig mot något bättre.

Det är ett samband som vår tid ofta underskattar. Vi tror fortfarande på innovation och hyllar tekniska landvinningar, men tvekar inför tanken att civilisation också kräver bildning, kulturellt djup och historiskt minne.

Just därför känns kvällar som denna så viktiga.

Det är lätt att i vår tid hänfalla till att diskutera kultur i termer av budgetposter, publikunderlag och besökssiffror. Men vissa kvällar blir det tydligt att kultur också är något annat — en gemenskap, ett samtal och ett arv som sträcker sig över generationer, tid och rum.

Att ett verk som Mendelssohns Lobgesang, med orkestrar, körer och solister på denna nivå, kan göras tillgängligt för en bred publik är i sig ett uttryck för värdet av en bildningstradition värd att försvara. Det är faktiskt ganska remarkabelt. Inte minst i en tid då mycket mäts i omedelbar nytta, klick och kortsiktig avkastning.

För det som utspelade sig denna kväll i Västerås var inte bara ett konsertframförande. Det var ett stycke levande europeisk idéhistoria — och kanske också ett avstamp mot framtiden.

När kören slutligen reste sig bakom orkestern och Mendelssohns musik öppnade sig mot ljuset blev verkets centrala uppmaning nästan fysisk:

“So lasst uns ablegen die Werke der Finsternis und anlegen die Waffen des Lichts.”

Låt oss lägga bort mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.

I en tid som vår känns orden märkligt aktuella — inte som religiös dogmatik, utan som en civilisatorisk uppmaning om bildning, ansvar och mänsklighet.

Då kändes det klassiska bildningsidealet och vårt gemensamma kulturella arv återigen så närvarande, så levande, så aktuellt.

Kanske är det därför verket drabbar så hårt när man väl hör det live.

Inte som nostalgi, utan som en uppmaning.

En påminnelse om att varje civilisation förr eller senare måste ställa sig samma fråga:

Vad är egentligen ljuset?

Mathias Knutsson

The Armor of Light 

The evening begins with a question.

Before the performance of Mendelssohn’s Second Symphony, Lobgesang (“Hymn of Praise”), the concert hall director turns to the audience and asks how many people have previously heard the work performed live. A few seconds of hesitation follow before one or two hands cautiously rise in the large — and clearly musically knowledgeable — audience.

That says something. Not only about the work’s relative obscurity, but also about our time.

For Lobgesang is no ordinary composition. It is one of those rare works that seem suspended between eras, systems of thought, and entire civilizations. A work that looks backward and forward at the same time. A work about light. About stepping out of darkness.

We were seated in the front row, just a few meters from the conductor, as the Västerås Sinfonietta together with Musica Vitae, the Swedish Radio Choir, and a remarkable group of soloists took on Mendelssohn’s monumental score. From the very first measures it became clear that this would not simply be another evening at the concert hall, but something larger. When the opening trombone fanfare — built around motifs from Psalm 150 — sounded through the hall, it was more than music. It felt like a proclamation. A signal sent through history itself. Something sacred, yet profoundly human.

Throughout the symphony, Mendelssohn continuously weaves together faith and spirituality with humanism and existential reflection. Bach’s cantatas and fugues — rising toward cathedral ceilings — merge with Beethoven’s powerful call for freedom, responsibility, and enlightenment.

Perhaps that is where the true power of the work resides. Lobgesang was composed in 1840 to celebrate the 400th anniversary of Gutenberg’s printing press. To Mendelssohn and his contemporaries, printing technology was not merely technical innovation. It was the communications network of its age — a vital infrastructure for culture, knowledge, and civilization itself. It enabled the Reformation, mass education, the spread of scientific thought, and ultimately the emergence of the modern world.

It is difficult not to think about our own era and draw countless parallels. Which of today’s innovations will future generations regard in the same way? The internet? Artificial intelligence? Genetic engineering? Quantum computing? Will our descendants look back on the first decades of the twenty-first century as yet another turning point between darkness and light — or perhaps between different kinds of light?

What is fascinating is that societies rarely understand the full significance of their own transformations while living through them. Gutenberg himself could hardly have imagined the consequences his invention would have centuries later. In the same way, we likely still do not understand which of today’s technological breakthroughs will define the centuries to come.

Perhaps that is why Lobgesang still feels so alive.

The work inhabits a remarkable historical moment in which faith, education, progress, and culture were still seen as part of the same movement. Mendelssohn himself almost becomes a symbol of this Europe: born into a Jewish family that later converted to Protestantism, deeply rooted in the German tradition of Bildung, captivated by Bach yet shaped by Beethoven and Romanticism.

Within him still lives a belief that humanity, through knowledge, beauty, and culture, can move toward something better.

It is a connection our own age often underestimates. We still celebrate innovation and technological progress, yet hesitate before the idea that civilization also requires education, cultural depth, and historical memory.

That is precisely why evenings like this feel so important.

In our time, culture is often discussed in terms of budgets, audience figures, and visitor statistics. Yet on certain evenings it becomes clear that culture is also something else entirely — a community, a conversation, and an inheritance stretching across generations, time, and place.

That a work such as Mendelssohn’s Lobgesang, performed by orchestras, choirs, and soloists of this caliber, can still be made accessible to a broad public is itself an expression of a cultural and educational tradition worth defending. It is, in fact, rather remarkable. Especially in an age when so much is measured in immediate utility, clicks, and short-term returns.

For what unfolded in Västerås that evening was not merely a concert performance. It was a living piece of European intellectual history — and perhaps also a glimpse of the future.

As the choir finally rose behind the orchestra and Mendelssohn’s music opened itself toward the light, the classical ideal of Bildung and our shared cultural inheritance suddenly felt present once more — alive, urgent, and deeply relevant.

“So lasst uns ablegen die Werke der Finsternis und anlegen die Waffen des Lichts.”

“Let us cast off the works of darkness and put on the armor of light.”

In an age like ours, the words feel strikingly relevant — not as religious dogma, but as a civilizational call for education, responsibility, and humanity

Perhaps that is why the work strikes with such force once one finally experiences it live.

Not as nostalgia, but as an appeal.

A reminder that every civilization must eventually ask itself the same question:

What, in the end, is the light? 

Mathias Knutsson