Ett några dagars intensiv debatt som verkligen har avslöjat skråmentaliteten och kotteriet inom sjukvården så har den ansvariga kammaråklagaren hävt häktningsbeslutet och den misstänkta kvinnan är försatt på fri fot.
Det ännu för tidigt att ens spekulera i skuldfrågan, men de senaste dagarnas absurda övertoner i debatten och drevet mot en åklagare som faktiskt bara gjort sitt jobb talar sitt tydliga språk: kulturen inom sjukvård präglas av starkt förblindande kollegialitet och en synnerligen skev självbild.
”Den som lärt mig denna konst, skall jag akta lika högt som mina föräldrar, dela med honom vad jag äger och vid förefallande behov hjälpa honom”...
Allt för många röststarka debattörer har utan skammens rodnad på kinderna försökt att blanda bort korten och mot bättre vetande hävda att utredningen av ett misstänkt mord/dråp just i det här specifika fallet ska hanteras av andra än polis och åklagare. För de hävdar förhoppningsvis inte att vårdpersonal ska stå över lagen…
Jag anser att åklagaren har agerat korrekt givet sin uppgift och sina befogenheter. Eftersom jag inte har insyn i utredningen så kan jag inte bedöma huruvida jag har kommit till samma slutsats, MEN (och läs noga nu) givet att hon är åklagare så har hon rätt att göra som hon gör!
Det behövs ingen medicinsk kompetens hos åklagaren för att agera mot läkare som misstänks bryta mot lagen i sin yrkesutövning lika lite som hon behöver teologisk kompetens för att agera mot präster som misstänks bryta mot lagen när de predikar…
I Sverige har polis och åklagare ansvar för att brottsutredningar. Polis och åklagare har sålunda en exklusiv kompetens att avgöra när nödvändiga och tillräckliga villkor är uppfyllda för ett gripande eller begäran om häktning ska ske. Sen kan vi som glada amatörer med eller utan fakta på hand diskutera om det var rätt eller fel men det är likväl de som är experter på området som ska fatta beslut när det är skarpt läge.
För hur kan vissa debattörer vara så tvärsäkra på att kammaråklagaren har begått ett fel när de själva i sin argumentation avslöjar att deras juridiska kunskap och kompetens är obefintlig?
Hur kan vissa debattörer inbilla sig att det behövs medicinsk kompetens för att initiera en brottsutredning?
Hur kan det komma sig att samma personer som oftast är ”juridiska amatörer” utan att tveka dömer ut en kammaråklagares arbete men med emfas hävdar att ingen utan deras egen utbildning och erfarenhet av sjukvård ens kan förstå hur sjukvården fungerar?
Läs mer i DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan,
Bloggar: Mårten Schultz
Mathias Knutsson
måndag, mars 09, 2009
söndag, mars 08, 2009
lördag, mars 07, 2009
Står vi inte över lagen?
Tänk om…
Upprörd bankdirektör kritiserar åklagare för att allvarligt skada vårt finansiella system.
"Kammaråklagaren XX har gjort stor skada med sin häktningsorder och bör ställas till svars. Det aktuella fallet med den häktade finansmannen kommer att leda till att vi måste fortsätta att ge även av de mest hopplösa fallen stöd och de finansiella institutionerna blir därmed helt blockerade"
"Konsekvenserna av häktningen av banktjänstemannen blir att det finansiella systemet kommer att kollapsa och Sveriges ekonomi sparkas tillbaka till medeltiden."
Civilekonomernas ordförande instämmer i kritiken: ”Det här är inte utredning för polisen eller ekobrottsmyndigheten”, och ”Jag kan inte uttrycka mig om detaljerna för dem känner jag inte till. Men jag är mycket kritisk till brottsrubriceringen och att detta utreds av polisen.”
”De har inte kunskaperna om de finansiella (medicinska) förutsättningar som gäller för den här typen av transaktioner (vård av en patient i livets slutskede).”
Läs mer i DN och DN
Mathias Knutsson
Upprörd bankdirektör kritiserar åklagare för att allvarligt skada vårt finansiella system.
"Kammaråklagaren XX har gjort stor skada med sin häktningsorder och bör ställas till svars. Det aktuella fallet med den häktade finansmannen kommer att leda till att vi måste fortsätta att ge även av de mest hopplösa fallen stöd och de finansiella institutionerna blir därmed helt blockerade"
"Konsekvenserna av häktningen av banktjänstemannen blir att det finansiella systemet kommer att kollapsa och Sveriges ekonomi sparkas tillbaka till medeltiden."
Civilekonomernas ordförande instämmer i kritiken: ”Det här är inte utredning för polisen eller ekobrottsmyndigheten”, och ”Jag kan inte uttrycka mig om detaljerna för dem känner jag inte till. Men jag är mycket kritisk till brottsrubriceringen och att detta utreds av polisen.”
”De har inte kunskaperna om de finansiella (medicinska) förutsättningar som gäller för den här typen av transaktioner (vård av en patient i livets slutskede).”
Läs mer i DN och DN
Mathias Knutsson
fredag, mars 06, 2009
Diagnos: kroniskt kotteri...
Numera skall det mycket till innan jag häpnar över kotteriet, skråtänkandet och den skeva självbilden som är ovanligt utbredd inom läkarkåren, men de senaste dagarnas händelseutveckling efter att en läkare har blivit häktad misstänkt för dråp på en patient överträffar tyvärr det mesta jag har upplevt tidigare.
Hur kan det komma sig att vårdpersonal utan någon som helst kunskap om faktiska omständigheter direkt uttalar sitt stöd för den misstänka kvinnan? Det är även på sin plats att påtala för all vårdpersonal som uttryckt sitt stöd för den häktade läkaren att det verkliga offret är en liten flicka som lämnade jordelivet allt för tidigt.
Att helt utan fakta med undantag för en misstänkt gärningsmans yrkesval uttala sitt stöd för personen ifråga vittnar om en absurd kollegialitet eller acceptans för att all vårdpersonal när de finner det lämpligt släcker andra människors liv.
Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm drar resonemanget till sin spets när hon säger ”polisen har ingen kunskap om den här typen av ärenden”. Den givna följdfrågan till Eva Nilsson Bågenholm blir ju då vem som förväntas genomföra brottsutredningar om inte polisen har kompetensen?
Jag hoppas verkligen att de flesta läkare inser att deras yrke inte medför särskilda favörer eller en särställning inför lagen. Denna insikt finns nog hos de flesta läkare, men den närbesläktade vanföreställningen att enbart läkare kan värdera, granska och analysera andra läkares arbete tycks fortfarande vara vanligt förekommande. I likhet med andra yrkesutövare som erbjuder sina kunder kvalificerade tjänster så får även vårdpersonal finna sig i att kunderna och allmänheten är fullt kapabel att bedöma tjänsternas kvalitet.
Det är ju uppenbart att exempelvis de flesta ekonomer, jurister och ingenjörer i likhet med läkare besitter kunskap och erfarenhet som vida överstiger kundernas nivå, men likväl får dessa grupper finna sig att bli kritiskt granskade OCH de får faktiskt – sina fina akademiska examina till trots - följa samma lagar som övriga medborgare. Om denna insikt sprider sig inom vårdsektorn så kanske vi slipper fler överilade och korkade kommentarer från fackliga företrädare eller att även andra patienter drabbas för att kollegorna till en misstänkt gärningsman är så chockade att de inte förmår att utföra sitt arbete…
Läs mer i DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet,
Andra bloggar: The Killer Clown,
Mathias Knutsson
Hur kan det komma sig att vårdpersonal utan någon som helst kunskap om faktiska omständigheter direkt uttalar sitt stöd för den misstänka kvinnan? Det är även på sin plats att påtala för all vårdpersonal som uttryckt sitt stöd för den häktade läkaren att det verkliga offret är en liten flicka som lämnade jordelivet allt för tidigt.
Att helt utan fakta med undantag för en misstänkt gärningsmans yrkesval uttala sitt stöd för personen ifråga vittnar om en absurd kollegialitet eller acceptans för att all vårdpersonal när de finner det lämpligt släcker andra människors liv.
Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm drar resonemanget till sin spets när hon säger ”polisen har ingen kunskap om den här typen av ärenden”. Den givna följdfrågan till Eva Nilsson Bågenholm blir ju då vem som förväntas genomföra brottsutredningar om inte polisen har kompetensen?
Jag hoppas verkligen att de flesta läkare inser att deras yrke inte medför särskilda favörer eller en särställning inför lagen. Denna insikt finns nog hos de flesta läkare, men den närbesläktade vanföreställningen att enbart läkare kan värdera, granska och analysera andra läkares arbete tycks fortfarande vara vanligt förekommande. I likhet med andra yrkesutövare som erbjuder sina kunder kvalificerade tjänster så får även vårdpersonal finna sig i att kunderna och allmänheten är fullt kapabel att bedöma tjänsternas kvalitet.
Det är ju uppenbart att exempelvis de flesta ekonomer, jurister och ingenjörer i likhet med läkare besitter kunskap och erfarenhet som vida överstiger kundernas nivå, men likväl får dessa grupper finna sig att bli kritiskt granskade OCH de får faktiskt – sina fina akademiska examina till trots - följa samma lagar som övriga medborgare. Om denna insikt sprider sig inom vårdsektorn så kanske vi slipper fler överilade och korkade kommentarer från fackliga företrädare eller att även andra patienter drabbas för att kollegorna till en misstänkt gärningsman är så chockade att de inte förmår att utföra sitt arbete…
Läs mer i DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet,
Andra bloggar: The Killer Clown,
Mathias Knutsson
Ett nytt lågvattenmärke av Schyman
Det är svårt att tro det, men Gudrun Schyman har faktiskt lyckats att sätta ett nytt lågvattenmärke. I sin iver att synas i media, få nya rubriker och väcka uppmärksamhet så exploaterat och politiserar Schyman nu skilsmässan mellan Linda och Johan Skugge. Ni hittar Schymans skamlösa utnyttjande av familjen Skugges privatliv på Newsmill.
I en artikel som osar skadeglädje generaliserar Schyman vilt och letar i sedvanlig ordning stödjande information för tesen att kärnfamiljen bara är ett förlegat uttryck för förtryck av vissa (väljar-)grupper . I drapan om kärnfamiljen så hycklar Schyman dessutom hejdlöst när hon poängterar att hon inte är intresserad av Skugges privatliv, men ”som den symbol hon är finns det en intressant utveckling” och ”Tänk om det är så att Skugges skilsmässa är ett tecken på att kärnfamiljtrenden håller på att förlora greppet, också inom kulturen? I så fall är det ett gott tecken. Något att glädjas över så här före 8 mars”.
Det är uppenbart att i Schymans värld är det inte enbart är kärnfamiljen som en rest från en svunnen tid utan även vårt privatliv. Devisen ”det personliga är politiskt” och den än värre vidareutvecklingen ”det privata är offentligt” tycks vara helt förhärskande och vägleda Schyman i hennes politiska gärning.
Det skulle vara lika enkelt som förkastligt av mig att angripa Feministiskt Initiativ med argumentet att det partiet bara är ett förlegat uttryck - och en arena - för bittra, försupna och skattesmittande fifflare och fördettingar som bara vill synas med i media och kampanja inför det kommande valet till Europaparlamentet…
För Schyman förtjänar inte mer uppmärksamhet men hon förtjänar att bli motsagd. För när Schyman skriver att ”Det ringer aldrig ut till rast och det är aldrig sommarlov i livets skola. I alla fall inte på kursen Kärnfamilj” så säger hon att den smått omöjliga tidskonflikten mellan småbarnsliv och yrkesarbete bäst löses genom att vi avskaffar kärnfamiljen. Är det verkligen någon som tror småbarnsfamiljernas livspussel faller på plats om skilsmässotalen ökar och fler kärnfamiljer splittras? Nå, är det någon mer än Gudrun ”Skicka mig till Bryssel” Schyman som räcker upp handen?
Mathias Knutsson
I en artikel som osar skadeglädje generaliserar Schyman vilt och letar i sedvanlig ordning stödjande information för tesen att kärnfamiljen bara är ett förlegat uttryck för förtryck av vissa (väljar-)grupper . I drapan om kärnfamiljen så hycklar Schyman dessutom hejdlöst när hon poängterar att hon inte är intresserad av Skugges privatliv, men ”som den symbol hon är finns det en intressant utveckling” och ”Tänk om det är så att Skugges skilsmässa är ett tecken på att kärnfamiljtrenden håller på att förlora greppet, också inom kulturen? I så fall är det ett gott tecken. Något att glädjas över så här före 8 mars”.
Det är uppenbart att i Schymans värld är det inte enbart är kärnfamiljen som en rest från en svunnen tid utan även vårt privatliv. Devisen ”det personliga är politiskt” och den än värre vidareutvecklingen ”det privata är offentligt” tycks vara helt förhärskande och vägleda Schyman i hennes politiska gärning.
Det skulle vara lika enkelt som förkastligt av mig att angripa Feministiskt Initiativ med argumentet att det partiet bara är ett förlegat uttryck - och en arena - för bittra, försupna och skattesmittande fifflare och fördettingar som bara vill synas med i media och kampanja inför det kommande valet till Europaparlamentet…
För Schyman förtjänar inte mer uppmärksamhet men hon förtjänar att bli motsagd. För när Schyman skriver att ”Det ringer aldrig ut till rast och det är aldrig sommarlov i livets skola. I alla fall inte på kursen Kärnfamilj” så säger hon att den smått omöjliga tidskonflikten mellan småbarnsliv och yrkesarbete bäst löses genom att vi avskaffar kärnfamiljen. Är det verkligen någon som tror småbarnsfamiljernas livspussel faller på plats om skilsmässotalen ökar och fler kärnfamiljer splittras? Nå, är det någon mer än Gudrun ”Skicka mig till Bryssel” Schyman som räcker upp handen?
Mathias Knutsson
onsdag, mars 04, 2009
Ett av de verkligt STORA problemen i Kristianstad
Maciej Zaremba är idéhistorikern och kulturskribenten som alltid erbjuder alltid sina och DN:s läsare träffsäkra och mycket läsvärda reportage. Ni minns kanske ”Du gamla, du sjuka” och ”Den polske rörmokaren” som väckte stor uppmärksamhet för några år sedan?
Den nya artikelserie heter ”I väntan på Sverige” och beskriver hur integrationsarbetet fungerar, eller rättare sagt inte fungerar, i landets kommuner. I den första artikeln beskriver Zaremba verksamheten i Kristianstad och hans inblick avslöjar allt för många tillkortakommanden och misstag i en av våra mest centrala och viktiga verksamheter: integrationen av nyanlända invandrare.
Ett utdrag ur artikeln:
"Issa och Haddad har ändå haft tur. En tredje irakisk doktor ville integrerarna skicka till Kristianstad Lego för att skruva ihop lampor. ”Det är viktigt med erfarenhet av svenskt arbetsliv”, fick han höra. (På integrationskontoret har den praktiken ett annat namn: Han får ”en nära-jobbet-upplevelse”, skrockar handläggarna.) Om han vägrade skulle det bli slut på bidraget. Att han praktiserar hos folktandvården beror på ett rådigt ingripande från hans SFI-lärare. Som inte vill ha sitt namn i DN. ”När jag kontaktade folktandvården överträdde jag mina befogenheter.”
Skall vi tro att somliga ”integrationssekreterare” i Kristianstad, som skall ge ”ge den bästa möjliga service på vägen” inte känner till att det finns intensivkurser för medicinsk personal? Eller att de inte ids googla ”sjukvårdssvenska” varpå all information dyker upp? En kvinnlig tjänsteman ber mig betänka att det lönar sig bättre för kommunen om dessa doktorer får jobb i städbranschen. Då inkasserar Kristianstad 20.000 från staten för att ha fått flyktingen i arbete. Men skall de skickas på kurs till Göteborg får integrerarna ta från den statliga ”schablonersättningen” som finansierar introduktionen. Däribland deras egna löner. Just så sinnrikt är det ordnat.
Jag bör inte heller underskatta den skånska vardagsrasismen, säger hon. Så rättar hon sig: ”Rasism är fel ord, men vad skall jag kalla det som dessa tjänstemän känner när de inser att dessa svartmuskiga personer, som de alltid sett ned på, snart skall tjäna dubbelt mot dem och tilltalas fru doktor?"
Resten av artikeln hittar ni i DN.
Om jag uttrycker mig försiktig så är jag djupt upprörd över tjänstemännens arbetssätt, metoder och attityder. Nu krävs uppenbarligen räfts och rättarting för att få ordning på integrationsarbetet i Kristianstad. Det finns måhända rimliga förklaringar till varför verksamheten fullkomligt har havererat, men nu krävs snabba förbättringar, framåtsyftande politik och starkt ledarskap för att få ordning på verksamheten.
Mathias Knutsson
Den nya artikelserie heter ”I väntan på Sverige” och beskriver hur integrationsarbetet fungerar, eller rättare sagt inte fungerar, i landets kommuner. I den första artikeln beskriver Zaremba verksamheten i Kristianstad och hans inblick avslöjar allt för många tillkortakommanden och misstag i en av våra mest centrala och viktiga verksamheter: integrationen av nyanlända invandrare.
Ett utdrag ur artikeln:
"Issa och Haddad har ändå haft tur. En tredje irakisk doktor ville integrerarna skicka till Kristianstad Lego för att skruva ihop lampor. ”Det är viktigt med erfarenhet av svenskt arbetsliv”, fick han höra. (På integrationskontoret har den praktiken ett annat namn: Han får ”en nära-jobbet-upplevelse”, skrockar handläggarna.) Om han vägrade skulle det bli slut på bidraget. Att han praktiserar hos folktandvården beror på ett rådigt ingripande från hans SFI-lärare. Som inte vill ha sitt namn i DN. ”När jag kontaktade folktandvården överträdde jag mina befogenheter.”
Skall vi tro att somliga ”integrationssekreterare” i Kristianstad, som skall ge ”ge den bästa möjliga service på vägen” inte känner till att det finns intensivkurser för medicinsk personal? Eller att de inte ids googla ”sjukvårdssvenska” varpå all information dyker upp? En kvinnlig tjänsteman ber mig betänka att det lönar sig bättre för kommunen om dessa doktorer får jobb i städbranschen. Då inkasserar Kristianstad 20.000 från staten för att ha fått flyktingen i arbete. Men skall de skickas på kurs till Göteborg får integrerarna ta från den statliga ”schablonersättningen” som finansierar introduktionen. Däribland deras egna löner. Just så sinnrikt är det ordnat.
Jag bör inte heller underskatta den skånska vardagsrasismen, säger hon. Så rättar hon sig: ”Rasism är fel ord, men vad skall jag kalla det som dessa tjänstemän känner när de inser att dessa svartmuskiga personer, som de alltid sett ned på, snart skall tjäna dubbelt mot dem och tilltalas fru doktor?"
Resten av artikeln hittar ni i DN.
Om jag uttrycker mig försiktig så är jag djupt upprörd över tjänstemännens arbetssätt, metoder och attityder. Nu krävs uppenbarligen räfts och rättarting för att få ordning på integrationsarbetet i Kristianstad. Det finns måhända rimliga förklaringar till varför verksamheten fullkomligt har havererat, men nu krävs snabba förbättringar, framåtsyftande politik och starkt ledarskap för att få ordning på verksamheten.
Mathias Knutsson
Är verkligen de SMÅ skolorna det STORA problemet i Kristianstad?
Beslutet att lägga ner Trolle Ljungby skola är djupt olyckligt. Jag beklagar att elever, föräldrar och personal ska behöva drabbas så oerhört hårt av barn- och utbildningsnämndens (BUN) beslut.
När frågan om framtiden för småskolorna var uppe på den politiska agendan 2007 och 2008 insåg jag att flera partier redan innan utredningsarbetet hade inletts hade bestämt sig för att nämndens ekonomiska problem i huvudsak bottnade i småskolornas existens och att den enda lösningen var att lägga ner dessa skolor. Jag försökte påverka övriga politiker i nämnden genom att föreslå att utredningens fokus skulle förskjutas från att enbart handla om de mindre skolorna och deras ekonomi till att handla om en större del av skolorganisationen och utbildningarnas kvalitet.
Jag tycker att det är viktigare att utgå från elevperspektivet och driva frågan att alla elever – oavsett var de bor i kommunen - ska ha tillgång till utbildningar av yppersta klass istället för att ständigt återkomma till frågorna om skolornas fortlevnad. När jag har träffat företrädare för de mindre skolorna så är de rörande överens med mig om att skolorna måste få förändras för att kunna utvecklas och överleva. Elever, föräldrar och skolpersonal tvingas ofta att leva i osäkerhet om skolans framtid istället för att ett tydligt och konkret besked om verksamhetens framtid. Denna osäkerhet är en hämsko för verksamheten och avskräcker elever att söka sig till de små skolorna.
Vissa partiers och politikers bedömning (och intellektuella låsning) att BUN:s problem bottnar i verksamheten på de mindre skolorna är både felaktig och vilseledande. De utredningar som gjorts av externa aktörer, exempelvis Skolverket, har nämligen pekat på att de mindre skolorna generellt har samma utbildningskvalitet som de större skolorna och att småskolorna även erbjuder eleverna en positiv miljö för inlärning och utveckling som i många fall är bättre än de större skolorna. Lägg därtill att verksamheten vid mindre skolorna är helt enkelt för liten - och den eventuella merkostnaden därmed mycket begränsad - för att en nedläggning av dessa skolor ska ge någon större ekonomisk effekt. Det finns sålunda inget samband mellan skolornas storlek och de verksamhetsmässiga och ekonomiska problemen i BUN:s verksamhet.
Likväl så fortsätter flera politiker att hävda att de SMÅ skolorna är det STORA problemet… Varför? Antagligen för att de vill slippa ta tag i de stora och VERKLIGA utmaningarna och problemen i skolväsendet i Kristianstad.
Det är min förhoppning att vi under de kommande åren ska ändra inriktning och arbeta tillsammans för att skapa en skola med hög utbildningskvalitet som präglas av utveckling, valfrihet och stort lokalt inflytande. Jag välkomnar förslaget att starta en friskola i Trolle Ljungby och jag önskar initiativtagarna lycka till!
Läs gärna mer i Kristianstadsbladet, Kristianstadsbladet och NSK
Mathias Knutsson
(Som satt i BUN 2007-2008)
När frågan om framtiden för småskolorna var uppe på den politiska agendan 2007 och 2008 insåg jag att flera partier redan innan utredningsarbetet hade inletts hade bestämt sig för att nämndens ekonomiska problem i huvudsak bottnade i småskolornas existens och att den enda lösningen var att lägga ner dessa skolor. Jag försökte påverka övriga politiker i nämnden genom att föreslå att utredningens fokus skulle förskjutas från att enbart handla om de mindre skolorna och deras ekonomi till att handla om en större del av skolorganisationen och utbildningarnas kvalitet.
Jag tycker att det är viktigare att utgå från elevperspektivet och driva frågan att alla elever – oavsett var de bor i kommunen - ska ha tillgång till utbildningar av yppersta klass istället för att ständigt återkomma till frågorna om skolornas fortlevnad. När jag har träffat företrädare för de mindre skolorna så är de rörande överens med mig om att skolorna måste få förändras för att kunna utvecklas och överleva. Elever, föräldrar och skolpersonal tvingas ofta att leva i osäkerhet om skolans framtid istället för att ett tydligt och konkret besked om verksamhetens framtid. Denna osäkerhet är en hämsko för verksamheten och avskräcker elever att söka sig till de små skolorna.
Vissa partiers och politikers bedömning (och intellektuella låsning) att BUN:s problem bottnar i verksamheten på de mindre skolorna är både felaktig och vilseledande. De utredningar som gjorts av externa aktörer, exempelvis Skolverket, har nämligen pekat på att de mindre skolorna generellt har samma utbildningskvalitet som de större skolorna och att småskolorna även erbjuder eleverna en positiv miljö för inlärning och utveckling som i många fall är bättre än de större skolorna. Lägg därtill att verksamheten vid mindre skolorna är helt enkelt för liten - och den eventuella merkostnaden därmed mycket begränsad - för att en nedläggning av dessa skolor ska ge någon större ekonomisk effekt. Det finns sålunda inget samband mellan skolornas storlek och de verksamhetsmässiga och ekonomiska problemen i BUN:s verksamhet.
Likväl så fortsätter flera politiker att hävda att de SMÅ skolorna är det STORA problemet… Varför? Antagligen för att de vill slippa ta tag i de stora och VERKLIGA utmaningarna och problemen i skolväsendet i Kristianstad.
Det är min förhoppning att vi under de kommande åren ska ändra inriktning och arbeta tillsammans för att skapa en skola med hög utbildningskvalitet som präglas av utveckling, valfrihet och stort lokalt inflytande. Jag välkomnar förslaget att starta en friskola i Trolle Ljungby och jag önskar initiativtagarna lycka till!
Läs gärna mer i Kristianstadsbladet, Kristianstadsbladet och NSK
Mathias Knutsson
(Som satt i BUN 2007-2008)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)