Reflektioner inför valet 2026: Genom dimman

Om valet, anständigheten och en möjlig väg tillbaka till mitten

Det finns val där man går till vallokalen med en lång mental lista över skatter och sjukvård, energipriser och kriminalitet räntor och bostäder, klimatpolitik och skola, och där man efter bästa förmåga försöker väga den ena frågan mot den andra för att till sist komma fram till vilket parti som, trots alla reservationer och invändningar, ligger närmast den egna uppfattningen om hur samhället bör utvecklas.

Sedan finns det val där nästan alla dessa frågor, hur viktiga de än är var och en för sig, gradvis hamnar i skuggan av någonting större.

För mig har detta blivit ett sådant val. Det finns en viss ironi i detta, eftersom jag rent privatekonomiskt mycket väl skulle kunna tjäna på ytterligare fyra år med en regering som för en ekonomisk politik ungefär som den nuvarande. Jag sannolikt kunna räkna hem ganska många kronor på sänkta skatter, större ekonomiskt utrymme för höginkomsttagare eller en politik med tydligt borgerliga förtecken.

Någonstans måste det emellertid finnas en punkt där den politiska människan bestämmer sig för vad som faktiskt går att prissätta, eftersom ett samhälle rimligen måste vara någonting mer än summan av våra individuella ekonomiska kalkyler.

Vilket pris har anständigheten, hur värderar vi medmänskligheten och solidariteten, och hur stor skattesänkning krävs egentligen för att kompensera för ett samhälle som håller ihop lite sämre, där misstänksamheten mellan människor växer och där människor som lever, arbetar, betalar skatt, älskar, sörjer och uppfostrar sina barn tillsammans med oss allt oftare får höra att de trots allt inte riktigt hör till vårt gemensamma vi?

För mig är svaret denna gång ovanligt enkelt, och jag vill be dig som läsare att följa med mig i mitt resonemang. 

Vi går framåt i dimman

Låt oss ta avstamp i litteraturen - Jag återkommer ofta till en tanke hos författaren Milan Kundera, därför att den fångar någonting fundamentalt både om människans villkor och om vår märkliga benägenhet att i efterhand göra historien betydligt enklare och mer förutsägbar än den var för dem som faktiskt levde i den.

Kundera skriver:

”Människan går framåt i dimman. Men när hon blickar bakåt för att döma dåtidens människor, ser hon ingen dimma på deras väg. Från hennes nutid, som var deras avlägsna framtid, framstår deras väg som helt klar för henne, med full sikt hela vägen. När hon ser tillbaka ser hon vägen, hon ser människorna vandra, hon ser deras misstag, men inte dimman.”

Det är en vacker bild av livet, men också en närmast kusligt träffande bild av politiken. När vi betraktar historien bakåt framstår dess stora vägskäl ofta som närmast övertydliga. Vi kan peka på ett årtal, ett val, ett beslut eller ett ögonblick och säga att där förändrades någonting, att där borde människor ha förstått vart utvecklingen var på väg och att där fanns fortfarande möjligheten att välja en annan riktning.

Vi har emellertid en fördel som de saknade: vi känner slutet på berättelsen.

Vi vet vilka kompromisser som visade sig vara harmlösa och vilka som inte gjorde det, vilka krafter som gick att tygla och vilka som i stället förändrade samhället omkring sig, vilka institutioner som stod pall och vilka som långsamt försvagades. Vi ser deras väg med historiens facit i handen och förvånas ibland över att de som vandrade på den inte såg det som för oss framstår som uppenbart.

Men, som Kundera påminner oss: vi ser deras misstag, men inte dimman.

Människorna som faktiskt befann sig där såg ingen karta över framtiden. De visste inte vilka beslut som senare skulle hamna i historieböckerna och vilka som skulle glömmas bort, utan såg ungefär samma korta sträcka framför sig som vi gör, genom samma blandning av vardagsbekymmer, politiskt käbbel, ekonomiska problem, rädsla, förhoppningar, önsketänkande och ofullständig information.

Det vore därför förmätet att påstå att just detta svenska val kommer att betraktas som ett historiskt vägskäl, eftersom själva poängen är att vi omöjligen kan veta det medan historien fortfarande pågår. Vad vi däremot kan bestämma är vilka värden vi vill bära med oss när vi går genom dimman.

Det är just denna tanken vi ska bära med oss även till vallokalen. Där möter frågan om människosyn den betydligt prosaiskare frågan om mandatmatematik.

När de traditionella blocken spelar ut sin roll

Under större delen av den svenska valrörelsen har politiken fortfarande beskrivits genom de två block som vi under olika former vant oss vid att betrakta som närmast naturliga. På den ena sidan finns den nuvarande Tidökonstellationen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tillsammans med Sverigedemokraterna, på den andra Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Problemet är att denna karta över svensk politik inte nödvändigtvis motsvarar den terräng som nästa riksdag kommer att bestå av.

Det parlamentariskt intressanta uppstår först när man slutar lägga samman färdiga block och i stället frågar vilka regeringsunderlag som faktiskt är möjliga om partiernas uttalade gränser mot varandra består också efter valdagen.

I en av de mandatmodeller jag har tittat på (jag har skapat en egen poll of pools) inför valet fördelas riksdagens 349 mandat ungefär så här: Socialdemokraterna 100, Sverigedemokraterna 67, Moderaterna 61, Centerpartiet 29, Vänsterpartiet 26, Miljöpartiet 24, Kristdemokraterna 24 och Liberalerna 18.

Detta är naturligtvis en opinionsmätningsbaserad modell och inte ett valresultat, och den säger därför ingenting säkert om hur regeringsbildningen faktiskt kommer att se ut. Däremot illustrerar den ett parlamentariskt problem som kan bli högst verkligt.

Majoritetsgränsen ligger på 175 mandat.

S, C och MP når i denna modell tillsammans 153 mandat. Om också Liberalerna skulle ingå blir summan 171, fortfarande fyra mandat från majoritet.

Först när också Kristdemokraterna läggs till förändras matematiken på allvar:

S + C + MP + KD + L = 195 mandat.

Där finns alltså, åtminstone matematiskt, möjligheten till ett brett regeringsunderlag över den traditionella blockgränsen som inte är beroende av vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Ett regeringsunderlag - eftersom det har majoritet - inte heller påverkas av övriga partiers blockeringar.

Men, att matematiken går ihop innebär naturligtvis inte att politiken gör det - tvärtom.

Svårigheterna med en sådan konstellation är så uppenbara att det vore meningslöst att försöka tona ned dem.

Miljöpartiet skulle behöva acceptera Kristdemokraterna och Kristdemokraterna Miljöpartiet, samtidigt som KD skulle behöva ompröva ett politiskt samarbete som präglat den gångna mandatperioden. Centerpartiet och Socialdemokraterna skulle behöva överbrygga betydande skillnader kring skatter, företagande, arbetsmarknad och ägande, medan Liberalerna åter skulle ställas inför frågan om vilken roll ett liberalt parti ska spela i ett politiskt landskap där den gamla höger–vänsterskalan inte längre beskriver alla relevanta konflikter.

Socialdemokraterna skulle dessutom kunna ställas inför någonting som kanske är psykologiskt svårare än många av sakkompromisserna.

I just denna mandatbild har Socialdemokraterna 100 mandat, medan C, KD, MP och L tillsammans har 95. En sådan regering skulle därför knappast kunna fungera som en traditionell socialdemokratiskt dominerad regering där några mindre partier förväntas rätta in sig i ledet, utan skulle behöva bli en verklig koalition där flera politiska traditioner möts på någorlunda jämbördiga villkor.

Det kan naturligtvis beskrivas som ett problem, men det går också att se själva kompromissen som en av demokratins centrala arbetsmetoder.

Demokratins stora prestation består trots allt inte i att människor som redan tycker likadant lyckas komma överens, eftersom den övningen sällan kräver någon större politisk begåvning. Den verkliga prestationen uppstår när människor som tycker fundamentalt olika om skatternas nivå, kärnkraften, skogen, friskolorna, arbetsrätten, klimatpolitiken och statens storlek ändå accepterar varandras demokratiska legitimitet, sätter sig vid samma bord och försöker finna kompromisser som gör det möjligt att styra landet tillsammans.

En regering - eller ett regeringsunderlag - med S, C, KD, MP och L skulle innehålla konflikter från sin första arbetsdag.

Låt politiken handla om skatterna, kärnkraften, företagen, skogen, reduktionsplikten, friskolorna, arbetsrätten och hur stor den offentliga sektorn bör vara. Låt socialdemokrater, socialliberaler, konservativa, gröna och marknadsliberaler argumentera tills kaffet kallnar och sammanträdesrummen töms.

Det är trots allt sådant demokratisk politik är till för.

Den viktigare gemensamma utgångspunkten borde vara att människovärdet inte är en förhandlingsfråga och att människor som lever sina liv i Sverige är en del av det samhälle vars framtid politiken har till uppgift att forma.

För mig går där en viktigare skiljelinje än den mellan höger och vänster.

När blockeringarna förändrar spelplanen

Regeringsfrågan kan därför komma att bli betydligt mer komplicerad än den bild av två sammanhållna block som dominerat mycket av valrörelsen, eftersom de politiska blockeringarna inte bara finns mellan blocken utan också inom dem.

Partiernas förhållande till Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna kan därmed få minst lika stor betydelse för regeringsbildningen som den traditionella höger–vänsterdimensionen. Om partier håller fast vid gränser som begränsar vilka samarbeten de kan acceptera, samtidigt som inget av de traditionella blocken på egen hand kan skapa ett fungerande regeringsunderlag, förändras själva spelplanen.

Regeringsbildningen kan då komma att handla mindre om vilket av de gamla blocken som ”vann” och mer om vilka kombinationer som faktiskt kan tolereras av en majoritet av riksdagen.

En bred mittenkonstellation skulle i så fall inte uppstå därför att S, C, KD, MP och L plötsligt upptäcker att de egentligen tycker likadant, för det gör de uppenbart inte, utan därför att partier som tycker mycket olika i en rad viktiga sakfrågor kan finna skäl att åter göra den demokratiska kompromissen till politikens tyngdpunkt.

Det vore inte slutet på höger och vänster, snarare skulle det kunna innebära att konflikten mellan höger och vänster åter tydligare handlar om vad den i sina bästa stunder har handlat om: en demokratisk strid mellan olika idéer om hur vårt gemensamma samhälle ska organiseras.

Mitt eget val

För egen del har den här utvecklingen gjort mitt val ovanligt enkelt.

Jag röstar inte på Centerpartiet därför att jag föreställer mig att partiet har det bästa svaret på varje politisk fråga, för det har det naturligtvis inte, lika lite som något annat parti har det.

Mitt val handlar i stället om en förhoppning om att den liberala mitten efter valet ska kunna bidra till att bryta en blockpolitik som under lång tid gjort ytterkanterna allt viktigare och kompromissen allt mer misstänkliggjord.

Min röst blir därför denna gång inte bara en röst på ett partiprogram utan också på en riktning för svensk politik, där jag skulle vilja se socialdemokrater, liberaler, gröna och borgerliga kunna föra hårda och ibland frustrerande strider om hur Sverige ska styras, men där själva utgångspunkten är att demokratin kräver att vi accepterar varandras legitimitet och att det samhälle vi förvaltar faktiskt tillhör oss alla.

Kanske är det en gammaldags uppfattning. Jag tror fortfarande att kompromissen är en av demokratins vackraste uppfinningar, just därför att den tvingar oss att leva tillsammans med människor som inte delar vår egen världsbild och påminner oss om att ingen av oss ensam äger vare sig sanningen eller samhället.

Ingen av oss vet heller hur regeringen kommer att se ut när rösterna är räknade. Opinionsmätningar är inte valresultat, mandatmatematik är inte regeringsförhandlingar och politiska positioner som förefaller orubbliga före ett val kan både bestå och förändras när partiledarna dagen därpå möter en riksdag som faktiskt måste kunna regeras.

Vi befinner oss fortfarande i Kunderas dimma…. En dag kommer någon annan att betrakta vår tid från framtiden, från en utsiktspunkt som för oss fortfarande ligger bortom horisonten. De kommer att känna konsekvenserna av de beslut vi fattade, se vägen vi valde och kanske förundras över misstagen vi gjorde, på samma sätt som vi betraktar människor som levde före oss och ibland undrar varför de inte såg det som för oss förefaller så uppenbart.

Men de kommer inte att se dimman. Den finns bara här, hos oss som ännu inte vet hur berättelsen slutar.

Därför kan jag inte veta vart den väg jag väljer leder, och jag kan heller inte veta vilka av vår tids beslut som framtiden kommer att betrakta som avgörande. Jag kan bara bestämma vilka värden jag vill bära med mig medan jag går: anständighet, medmänsklighet, solidaritet och övertygelsen om att ett samhälle måste vara större än summan av våra individuella egenintressen.

Kanske är det till sist också svaret på min ursprungliga ekonomiska kalkyl. Jag kan räkna på vad några tusenlappar mer eller mindre i plånboken betyder för mig.

Det finns andra saker jag inte vill sätta ett pris på. Jag vet inte vad som finns bortom dimman.

Men jag vet vilka värden jag vill bära med mig in i den, och jag vet åt vilket håll jag tänker börja gå.

Mathias Knutsson