"Nous sommes tous Américains" (Swedish/English)

Tjugofem år efter den 11 september – om friheten, framtidstron och vår förmåga att fortfarande vara ett vi

Det har gått tjugofem år sedan den där ovanligt klara septembermorgonen då världen under några timmar tycktes stanna upp, och kanske säger det någonting om både tiden som gått och den tid vi själva lever i att årsdagen passerade betydligt tystare än nästan någon hade kunnat föreställa sig när tvillingtornen fortfarande stod kvar över Manhattan och minnet av de människor som försvann i dem ännu var så levande att det tycktes närvarande i nästan varje diskussion om säkerhet och religion, krig och demokrati, frihet och framtidens politiska villkor.

Människor som ännu inte var födda när flygplanen träffade World Trade Center är i dag vuxna, och för dem tillhör den 11 september historien på ungefär samma sätt som Berlinmurens fall gjorde för min generation; en händelse vars betydelse ingen bestrider, men vars känslomässiga omedelbarhet med nödvändighet har gått förlorad i det avstånd som alltid uppstår mellan den levda erfarenheten och eftervärldens minne.

Vi som var där minns däremot inte bara bilderna. Vi minns känslan.

Jag var tjugonio år gammal den hösten, och även om ett kvartssekel har passerat sedan dess minns jag fortfarande med märklig tydlighet den där eftermiddagen då nyhetsbilderna först framstod som obegripliga, därefter som chockerande och slutligen som historiska, därför att det steg för steg blev uppenbart att det som utspelade sig framför våra ögon inte var ännu en katastrof bland andra, utan en händelse som skulle komma att dela tiden i ett före och ett efter.

Morgonen därpå publicerade den franska tidningen Le Monde en ledare vars rubrik skulle bli en av de mest berömda som skrivits i europeisk press under de senaste årtiondena:

Nous sommes tous Américains - Vi är alla amerikaner.

Det var naturligtvis inte en utsaga om nationalitet, lika lite som det var ett uttryck för okritisk beundran inför amerikansk makt eller amerikansk politik; det var snarare ett konstaterande av att människor långt utanför Förenta staternas gränser uppfattade attacken som någonting som också hade riktats mot dem, därför att de byggnader som brann och de människor som dog på ett djupare plan hade blivit symboler för någonting som sträckte sig långt bortom nationen själv: det öppna samhället, den liberala demokratin och föreställningen att människor med olika ursprung, religioner, livsval och övertygelser kan leva tillsammans utan att någon av dem äger rätten att bestämma hur de andra ska leva sina liv.

Inför en hel värld hade passagerarflygplan förvandlats till vapen, människor kastade sig från brinnande skyskrapor för att undkomma lågorna, brandmän och poliser sprang uppför trapporna medan andra desperat försökte ta sig ned, och när tornen slutligen kollapsade försvann på några ögonblick inte bara byggnader som hade definierat New Yorks silhuett utan också någonting betydligt mindre synligt men kanske ännu viktigare: den känsla av historisk trygghet som många av oss, utan att riktigt förstå det, hade kommit att förknippa med tiden efter det kalla krigets slut.

Världen svarade emellertid inte bara med rädsla, utan också med en solidaritet vars omfattning i dag nästan kan vara svår att föreställa sig. Nato åberopade, för första och hittills enda gången i alliansens historia, artikel 5 om att ett angrepp mot en medlem är ett angrepp mot alla; människor samlades med blommor och ljus utanför amerikanska ambassader runt om i världen; vid Buckingham Palace spelades The Star Spangled Banner, och från regeringar som i nästan alla andra frågor befann sig långt från Washington kom kondoleanser, stöd och ett gemensamt avståndstagande från föreställningen att politiska eller religiösa mål någonsin kan legitimera massmord på oskyldiga människor.

Mitt i den ofattbara sorgen uppstod, åtminstone för ett kort ögonblick, en nästan lika ofattbar känsla av mänsklig samhörighet.

När jag tjugofem år senare återvänder till minnet av den 11 september är det därför kanske inte i första hand terrorn jag tänker på, hur närvarande bilderna av de brinnande tornen fortfarande är, utan just den samhörigheten och det märkliga avstånd som i dag tycks skilja oss från en värld som kunde formulera orden Nous sommes tous Américains och, åtminstone för ett ögonblick, verkligen mena dem.

Det är lätt att i efterhand betrakta 1990-talet som ett årtionde av naivitet och självbedrägeri, men den bilden riskerar att bli lika missvisande som den romantisering den vill korrigera. Världen var naturligtvis varken fredlig eller rättvis, och krigen på Balkan, folkmordet i Rwanda och otaliga andra tragedier borde för alltid vaccinera oss mot föreställningen att det sena nittonhundratalet utgjorde någon liberal idyll; ändå fanns det under dessa år någonting som i dag framstår som nästan exotiskt: en utbredd känsla av att historien, trots alla bakslag, hade en riktning mot större öppenhet, större frihet och ett allt närmare samarbete mellan nationer som under större delen av seklet hade betraktat varandra som fiender.

Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen hade upplösts och demokratier växte fram där diktaturer tidigare hade stått; Europa höll på att återförenas, hundratals miljoner människor lämnade fattigdomen och internet, globaliseringen och den tekniska utvecklingen tycktes göra världen mindre, öppnare och mer sammanlänkad för varje år som gick.

Vi trodde kanske inte att historien var slut, men många av oss trodde att dess riktning var ungefär given: att nästa demokrati sannolikt skulle följas av ännu en, att ekonomisk integration oftare skulle skapa samarbete än konflikt, att Europas gränser gradvis skulle förlora en del av sin betydelse och att de stora ideologiska katastrofer som hade präglat nittonhundratalet i huvudsak tillhörde det förflutna snarare än framtiden.

Vi var kanske naiva

Men naiviteten hade en ovanligt tilltalande grundton, eftersom den trots allt byggde på övertygelsen att människor kunde lära av historien och att morgondagen, om vi gjorde ungefär rätt saker, hade goda möjligheter att bli bättre än gårdagen.

Den 11 september blev därför inte bara ett terrordåd av nästan ofattbar omfattning, utan också ett brutalt avbrott i en berättelse som många av oss hade börjat betrakta som självklar.

Terroristerna besegrade naturligtvis inte USA, demokratin föll inte och parlamenten fortsatte att sammanträda; val fortsatte att hållas och fria människor fortsatte att skriva, rösta, protestera, organisera sig, älska dem de ville och leva sina liv på sätt som fundamentalister av alla slag alltid har haft svårt att acceptera.

Ändå satte attackerna igång händelseförlopp vars konsekvenser fortfarande formar världen omkring oss. Afghanistan följde och därefter Irak, medan Guantánamo och Abu Ghraib blev namn som skadade den moraliska auktoritet med vilken väst hade gått in i det nya århundradet; samtidigt gjorde terrordåd i Madrid, London, Paris, Bryssel och på många andra platser rädslan till en del av den demokratiska vardagen, och nya former av övervakning, säkerhetskontroll och undantagslagstiftning flyttade gradvis gränser som tidigare generationer av fria samhällen hade betraktat som närmast självklara.

Alltför ofta fick dessutom människor som aldrig haft någonting med terrorism att göra leva i skuggan av misstankar riktade mot andra, samtidigt som den fullt legitima kampen mot islamistisk extremism ibland gled över i den betydligt farligare föreställningen att miljontals muslimska medborgare på något sätt skulle behöva bevisa sin lojalitet till samhällen som redan var deras.

Under åren som följde förändrades emellertid också någonting större. Finanskrisen skakade tilltron till ekonomiska institutioner som länge hade framställts som närmast oantastliga, Ryssland återvände steg för steg till imperialismens språk och slutligen till dess krig, Kina blev rikare utan att som så många hade förutspått samtidigt bli friare, Storbritannien lämnade Europeiska unionen och populismen växte på båda sidor av Atlanten, medan den digitala offentlighet som en gång hade lovat att föra människor närmare varandra visade sig minst lika skicklig på att organisera vrede, misstänksamhet och förakt.

Till slut började till och med människor i några av världens äldsta demokratier tala om sina politiska motståndare inte som medborgare med andra erfarenheter, intressen och uppfattningar, utan som människor vars själva närvaro utgjorde ett hot mot nationens framtid.

Kanske är det den verkliga historiska resan mellan 2001 och vår egen tid: inte den alltför enkla berättelsen om en värld som gick från fred till konflikt eller från optimism till pessimism, utan förflyttningen från ett ögonblick då människor över nationsgränser spontant kunde säga Nous sommes tous Américains till en tid då en allt större del av politiken tycks kretsa kring den betydligt snävare frågan om vem som egentligen får räknas till vårt vi.

Den frågan för oss också tillbaka till den ideologiska kärnan i den 11 september, eftersom de människor som flög flygplanen in i skyskraporna inte bara hatade amerikansk utrikespolitik eller den amerikanska staten, utan någonting mycket större: själva föreställningen om det öppna samhället och människors rätt att leva sina liv utan att underordna sig en enda religiös, kulturell eller politisk sanning som gör anspråk på absolut auktoritet.

De hatade möjligheten att människor med olika religioner, ursprung, livsval och övertygelser kan leva sida vid sida utan att någon av dem äger rätten att bestämma hur de andra ska leva.

Fundamentalismens verkliga motsats är därför inte en annan fundamentalism.

Den är pluralismen.

Insikten att människor inte behöver vara lika för att kunna vara medborgare tillsammans.

Det är också här som minnet av den 11 september, åtminstone för mig, till sist leder bort från en diskussion om terrorism och tillbaka till den betydligt större frågan om vad som egentligen håller fria samhällen samman.

Terroristernas djupaste övertygelse var att människor som är olika inte kan leva tillsammans, att kompromissen är ett uttryck för svaghet, pluralismen ett tecken på dekadens och den egna gruppens renhet viktigare än den gemensamma mänskligheten; den tankestrukturen tillhör dessvärre ingen enskild religion, kultur eller politisk rörelse, utan återkommer i den religiösa fanatismen och den aggressiva nationalismen, i antisemitismen och muslimhatet, i föreställningen att människor kan rangordnas efter härkomst och i varje politisk rörelse som först måste skapa ett de för att kunna definiera sitt eget vi.

Mot detta står en idé som på samma gång är betydligt skörare och oerhört mycket starkare: föreställningen att människor som är olika ändå kan dela samma samhälle, att friheten måste tillhöra också den människa vars liv vi själva aldrig skulle välja, att rättsstaten måste skydda även den impopuläre och att kompromissen, hur frustrerande den ibland kan vara, inte är demokratins misslyckande utan en av civilisationens främsta uppfinningar.

Anständigheten är i det perspektivet inte någon sentimental dekoration som politiken kan unna sig när de verkligt viktiga frågorna är avklarade.

Anständigheten är en politisk princip

Kanske till och med den princip som ytterst avgör om ett samhälle förblir fritt, eftersom friheten inte prövas när vi försvarar våra egna rättigheter eller människor som lever, tänker och röstar som vi själva, utan när vi är beredda att försvara också den andres rätt att vara annorlunda.

Här finns emellertid en frestelse som den som minns åren före den 11 september bör vara vaksam på, eftersom nostalgin gärna klär ut sig till historieskrivning och får oss att föreställa oss att världen en gång var trygg, demokratisk och harmonisk innan någon förstörde den.

Så var det naturligtvis inte.

Världen före den 11 september rymde krig, folkmord, diktaturer, terrorism och en fattigdom vars omfattning är svår att förstå i dagens Europa, och mycket har faktiskt blivit bättre under de tjugofem år som gått, vilket är viktigt att påminna om i en tid då pessimismen har blivit en av politikens mest lättsålda produkter. Människor lever längre, den extrema fattigdomen har minskat dramatiskt jämfört med millennieskiftet, vetenskapen och medicinen har gjort framsteg som hade framstått som science fiction när tvillingtornen fortfarande stod på Manhattan, och länder som under vår egen livstid befann sig bakom järnridån är i dag fria demokratier, medlemmar av Europeiska unionen och allierade i Nato.

När Vladimir Putin trodde att Ukraina kunde utplånas som självständig nation på några dagar mötte han inte den demokratiska världens slutliga kapitulation, utan ukrainarnas extraordinära motstånd och en europeisk solidaritet som påminde oss om att också vår tid kan frambringa mod, uppoffringar och en vilja att försvara friheten.

Historien går alltså inte bara åt ett håll.

Det var kanske just detta vi missförstod under de optimistiska åren efter 1989.

Friheten är inget naturtillstånd som uppstår när diktaturen väl har fallit, demokratin är ingen slutstation på en historisk järnväg och det öppna samhället är inget arv som en generation kan ta emot, förbruka efter behag och sedan utan vidare lämna vidare till nästa.

Varje generation måste välja det igen.

Det valet görs sällan under högtidliga former, utan i de små och stora ögonblick då vi accepterar att människor vi tycker har fullständigt fel ändå har rätt att uttrycka sina åsikter; när vi försvarar en minoritets rättigheter trots att vi själva tillhör majoriteten; när vi accepterar ett valresultat som går oss emot; när domstolar tillåts stå emot den tillfälliga folkviljan och när vi vägrar den politiskt så lockande tanken att vissa människors frihet kan offras för att vår egen ska kännas tryggare.

Det görs framför allt när vi fortfarande förmår se skillnaden mellan en politisk motståndare och en fiende.

Fyra ord från en annan tid

Kanske är det därför de där fyra orden från Paris fortfarande berör mig ett kvartssekel senare.

Nous sommes tous Américains.

De uttryckte något som var större än Amerika, därför att de sade att när oskyldiga människor angrips för det samhälle de lever i finns ett mänskligt och demokratiskt vi som kan sträcka sig över nationsgränser, religioner, språk och politiska skiljelinjer.

Detta vi har blivit skörare under de tjugofem år som gått, men det har inte försvunnit. Vi ser det när ukrainare försvarar sin frihet och européer inser att deras kamp också angår oss; när människor i Iran riskerar sin egen säkerhet för rätten att själva bestämma över sina liv; när någon står upp mot antisemitism utan att själv vara jude eller mot muslimhat utan att själv vara muslim; när en politiker försvarar sin motståndares rätt att tala och när en medborgare efter ett bittert val fortfarande förmår betrakta den som röstade annorlunda som en landsman.

Vår uppgift tjugofem år efter den 11 september kan därför inte vara att försöka återvända till den 10 september 2001, eftersom den världen aldrig kommer tillbaka och eftersom den, betraktad utan nostalgins filter, heller aldrig var så okomplicerad som vi gärna minns den.

Vår uppgift är svårare, men också mer hoppfull än så: att bygga en ny framtidstro som inte vilar på den bekväma föreställningen att historien automatiskt rör sig mot större frihet, utan på den vuxnare och mer krävande insikten att den kan göra det om tillräckligt många människor väljer att föra den dit.

Tjugofem år senare är tvillingtornen borta, och de människor som den där morgonen gick till arbetet, satte sig på ett flygplan eller sprang uppför trapporna för att rädda andra men aldrig kom hem kommer inte tillbaka; ändå finns den idé som angreps fortfarande kvar i det öppna, högljudda, ofullkomliga och pluralistiska samhälle där ingen annan får bestämma vilken gud du ska tro på, vem du ska älska, vilka böcker du ska läsa, vilka åsikter du får uttrycka eller vilket liv du ska försöka skapa.

Det samhället kommer aldrig att vara perfekt och heller aldrig erbjuda den renhet, enighet eller enkelhet som extremister i alla tider har utlovat, eftersom fria människor är olika, motsägelsefulla och ibland alldeles för besvärliga för att låta sig fogas in i någon annans föreställning om hur livet borde levas.

Men det erbjuder någonting som extremisterna alltid har fruktat.

Friheten att vara olika och ändå höra samman.

Kanske är det därför de där fyra orden från morgonen efter attackerna fortfarande är värda att minnas.

Inte därför att vi alla är amerikaner.

Utan därför att vi fortfarande måste förmå vara ett vi.

Mathias Knutsson

Nous sommes tous Américains

September 11, the meaning of “we”, and the freedom every generation must choose anew

Twenty-five years have passed since that unusually clear September morning when the world seemed, for a few hours, to stand still, and perhaps it says something both about the passage of time and about the age in which we now live that the anniversary passed more quietly than almost anyone could have imagined when the Twin Towers still stood above Manhattan and the memory of those who disappeared with them remained so vivid that it seemed to inhabit almost every conversation about security and religion, war and democracy, freedom and the political conditions of the future.

People who had not yet been born when the planes struck the World Trade Center are adults today. For them, September 11 belongs to history in much the same way that the fall of the Berlin Wall did for my generation: an event whose importance no one disputes, but whose emotional immediacy has inevitably receded into the distance that always grows between lived experience and the memory inherited by those who come after us.

Those of us who were there remember more than the images.

We remember the feeling.

I was twenty-nine that autumn, and although a quarter of a century has passed, I can still remember with extraordinary clarity that afternoon when the images on television seemed first incomprehensible, then horrifying, and finally historic, as it gradually became apparent that what was unfolding before our eyes was not simply another catastrophe among many, but an event that would divide time into a before and an after.

The following day, the French newspaper Le Monde published an editorial under a headline that would become one of the most memorable sentences written in the European press in recent decades:

Nous sommes tous Américains. We are all Americans.

It was, of course, not a statement about nationality, any more than it was an expression of uncritical admiration for American power or American policy; it was an acknowledgement that people far beyond the borders of the United States experienced the attack as something directed at them as well, because the buildings that burned and the people who died had, at a deeper level, become symbols of something extending far beyond America itself: the open society, liberal democracy, and the conviction that people of different origins, religions, ways of life and beliefs can live together without any one of them claiming the right to dictate how the others must live.

Before the eyes of the world, passenger aircraft had been turned into weapons; people leapt from burning skyscrapers to escape the flames, firefighters and police officers ran up the stairwells while others desperately struggled to make their way down, and when the towers finally collapsed, what disappeared in those few terrible moments was not only a pair of buildings that had defined the skyline of New York, but something far less visible and perhaps even more consequential: the sense of historical security that many of us, without quite realising it, had come to associate with the world that emerged from the end of the Cold War.

Yet the world responded not only with fear, but with a degree of solidarity that can now seem almost difficult to imagine. NATO invoked Article 5 — an attack against one being considered an attack against all — for the first and, so far, only time in its history; people gathered with flowers and candles outside American embassies across the world; The Star-Spangled Banner was played at Buckingham Palace; governments that disagreed profoundly with Washington on almost everything else offered condolences and support, united at least for that moment in rejecting the idea that any political or religious cause could justify the mass murder of innocent people.

Amid unimaginable grief, there emerged, however briefly, an almost equally unimaginable sense of human fellowship.

When I return to September 11 twenty-five years later, it is therefore perhaps not the terror that occupies my thoughts most, vivid though the images of the burning towers remain, but that sense of fellowship — and the strange distance that now seems to separate us from a world capable of uttering the words Nous sommes tous Américains and, for one extraordinary moment, truly meaning them.

It has become fashionable to remember the 1990s as a decade of naïveté and self-deception, yet that interpretation risks becoming as misleading as the nostalgia it seeks to correct. The world was neither peaceful nor just, and the wars in the Balkans, the genocide in Rwanda and countless other tragedies should permanently inoculate us against imagining the late twentieth century as some liberal idyll; nevertheless, there existed during those years something that now seems almost exotic: a widespread sense that history, despite every setback and contradiction, possessed a direction, and that its broad movement was towards greater openness, greater freedom and closer cooperation between nations that had spent much of the preceding century regarding one another as enemies.

The Berlin Wall had fallen, the Soviet Union had dissolved and democracies were emerging where dictatorships had once stood; Europe was being reunited, hundreds of millions of people were escaping poverty, while the internet, globalisation and technological progress appeared to be making the world smaller, more open and more interconnected with every passing year.

We may not really have believed that history had ended, but many of us believed that we knew, more or less, where it was going: that one new democracy would probably be followed by another, that economic integration would more often produce cooperation than conflict, that Europe’s borders would gradually lose some of their significance, and that the great ideological catastrophes that had scarred the twentieth century belonged primarily to the past rather than to the future.

Perhaps we were naïve

But there was something deeply attractive about that naïveté, because beneath it lay the belief that human beings were capable of learning from history and that tomorrow, provided we made reasonably wise choices, had a fair chance of being better than yesterday.

September 11 was therefore more than a terrorist attack of almost unimaginable magnitude. It was a brutal interruption of a story that many of us had begun to regard as self-evident.

The terrorists did not, of course, defeat the United States. Democracy did not collapse and parliaments continued to meet; elections continued to be held, and free people continued to write and vote, to protest and organise, to love whom they chose and to live their lives in ways that fundamentalists of every kind have always found difficult to tolerate.

The attacks nevertheless set in motion events whose consequences continue to shape the world around us. Afghanistan followed, and then Iraq, while Guantánamo and Abu Ghraib became names that damaged the moral authority with which the West had entered the new century; terrorist attacks in Madrid, London, Paris, Brussels and elsewhere made fear part of democratic life, while new forms of surveillance, security control and emergency legislation gradually shifted boundaries that earlier generations of free societies had regarded as almost self-evident.

Too often, people who had nothing whatsoever to do with terrorism were made to live beneath the shadow of suspicions directed at others, while the entirely legitimate struggle against Islamist extremism sometimes slipped into the much more dangerous assumption that millions of Muslim citizens somehow had to prove their loyalty to societies that were already theirs.

Something larger was changing as well.

The financial crisis shook confidence in economic institutions that had long been presented as almost unassailable; Russia returned, step by step, first to the language of imperialism and eventually to imperial war; China became richer without becoming, as so many had predicted, correspondingly freer; Britain left the European Union and populism grew on both sides of the Atlantic, while the digital public sphere that had once promised to bring humanity closer together proved at least as proficient at organising anger, suspicion and contempt.

Eventually, people even in some of the world’s oldest democracies began speaking about their political opponents not as fellow citizens shaped by different experiences, interests and convictions, but as people whose very presence constituted a threat to the future of the nation.

Perhaps this is the more revealing historical journey from 2001 to our own time: not the overly simple story of a world that moved from peace to conflict, or from optimism to pessimism, but the journey from a moment when people across borders could spontaneously say Nous sommes tous Américains to an age in which an ever larger part of our politics seems preoccupied with the much narrower question of who is entitled to belong to “us.”

That question also takes us back to the ideological heart of September 11, because the men who flew those aircraft into the buildings did not merely hate American foreign policy or the American state; what they ultimately hated was something much larger — the very idea of the open society, and the right of human beings to live without submitting themselves to a single religious, cultural or political truth claiming absolute authority over everyone else.

They hated the possibility that people of different religions, different origins, different ways of life and different convictions might live alongside one another without any of them possessing the right to dictate how the others should live.

The true opposite of fundamentalism is not another fundamentalism.

It is pluralism.

It is the recognition that people do not have to be alike in order to be citizens together.

This, at least for me, is where the memory of September 11 ultimately leads away from terrorism and towards the much larger question of what actually holds free societies together.

The deepest conviction of the terrorists was that people who are different cannot live together, that compromise is weakness, pluralism a symptom of decadence and the purity of one’s own group more important than our common humanity; that structure of thought, unfortunately, belongs to no single religion, culture or political movement, but reappears in religious fanaticism and aggressive nationalism, in antisemitism and anti-Muslim hatred, in the belief that human beings can be ranked according to ancestry, and in every political movement that must first create a “them” in order to define its own “us.”

Against it stands an idea at once more fragile and infinitely stronger: that people who are different can nevertheless share a society; that freedom must belong even to the person whose life we ourselves would never choose; that the rule of law must protect the unpopular as well as the popular; and that compromise, frustrating though it so often is, represents not the failure of democracy but one of civilisation’s greatest inventions.

In that sense, decency is not a sentimental ornament that politics can afford once all the supposedly serious questions have been settled.

Decency is a political principle.

Perhaps it is even the principle that ultimately determines whether a society remains free, because freedom is not truly tested when we defend our own rights, or the rights of people who live and think and vote as we do, but when we are prepared to defend the right of someone else to be different.

There is, however, a temptation here against which those of us who remember the years before September 11 should guard ourselves, because nostalgia has a habit of disguising itself as history and persuading us that the world was once safe, democratic and harmonious until someone came along and destroyed it.

It was not.

The world before September 11 contained war, genocide, dictatorship, terrorism and poverty on a scale that can be difficult to comprehend from today’s Europe, while much has genuinely improved during the twenty-five years since — something worth remembering in an age when pessimism has become one of politics’ easiest products to sell. People live longer, extreme poverty has fallen dramatically compared with the turn of the millennium, medicine and science have achieved advances that would have seemed like science fiction when the Twin Towers still stood above Manhattan, and countries that within our own lifetimes lay behind the Iron Curtain are today free democracies, members of the European Union and allies within NATO.

When Vladimir Putin believed that Ukraine could be erased as an independent nation within days, he encountered not the final capitulation of the democratic world but the extraordinary resistance of Ukrainians themselves and a European solidarity that reminded us that our own age, too, is capable of courage, sacrifice and the determination to defend freedom.

History, then, does not travel in only one direction.

Perhaps that was precisely what we misunderstood during the optimistic years after 1989.

Freedom is not a natural state that simply appears once dictatorship has fallen; democracy is not the final station on some historical railway, and the open society is not an inheritance that one generation can receive, consume at its leisure and then pass intact to the next.

Every generation must choose it anew.

That choice is rarely made on ceremonial occasions. It is made in the large and small moments when we accept that people whom we believe to be profoundly wrong nevertheless possess the right to speak; when we defend the rights of a minority although we ourselves belong to the majority; when we accept an election result that goes against us; when courts are allowed to resist the passions of the moment; and when we reject the politically seductive idea that somebody else’s freedom can be sacrificed in order to make our own feel more secure.

Above all, it is made when we remain capable of distinguishing a political opponent from an enemy.

Perhaps this is why those four words from Paris still move me a quarter of a century later.

Nous sommes tous Américains.

They expressed something larger than America, because they asserted that when innocent people are attacked for the society in which they live, there exists a human and democratic “we” capable of reaching across national borders, religions, languages and political divisions.

That “we” has become more fragile during the twenty-five years since, but it has not disappeared. We see it when Ukrainians defend their freedom and Europeans recognise that their struggle concerns us too; when people in Iran risk their own safety for the right to determine the course of their own lives; when someone confronts antisemitism without being Jewish or anti-Muslim hatred without being Muslim; when a politician defends an opponent’s right to speak, and when, after a bitter election, a citizen remains capable of seeing the person who voted differently as a compatriot rather than an enemy.

Our task, twenty-five years after September 11, cannot therefore be to return to September 10, 2001, because that world will never return and, stripped of nostalgia, was never as simple as we sometimes remember it.

Our task is more difficult than that, but also more hopeful: to build a new confidence in the future, grounded not in the comforting assumption that history automatically moves towards greater freedom, but in the more mature and demanding conviction that it can — if enough of us choose to move it there.

Twenty-five years later, the Twin Towers are gone, and the people who went to work that morning, boarded an aircraft or ran up the stairs to save others but never came home will not return; yet the idea that was attacked remains alive in the open, noisy, imperfect and pluralistic society in which no one else is entitled to decide which God you must worship, whom you may love, which books you may read, which opinions you may express, or what kind of life you are allowed to build.

Such a society will never be perfect, nor will it ever offer the purity, unanimity or simplicity that extremists throughout history have promised, because free human beings are different, contradictory and sometimes far too troublesome to fit neatly into somebody else’s idea of how life ought to be lived.

But it offers something extremists have always feared.

The freedom to be different, and still belong together.

Perhaps that is why those four words from the morning after the attacks are still worth remembering.

Not because we are all Americans.

But because we must still be capable of being a “we.”

Mathias Knutsson