Organisationen Läkare i världen presenterade idag en ny rapport om papperslösa och gömda flyktingars möjlighet att få sjukvård i elva europeiska länder. Undersökningen visar dels att Sverige tyvärr fortfarande har Europas mest restriktiva regelverk beträffande tillgången till vård för asylsökande, papperslösa och gömda flyktingar, och dels att fri sjukvård inte leder till ökad migrantströmmar och ”sjukvårdsturism”.
Jag tror inte många känner till att Sverige tillsammans med Österrike är de enda länderna i EU som inte ger vård till papperslösa och gömda flyktingar. FN har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för vår restriktiva hållning som strider mot både FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen.
För mig är det helt oacceptabelt att Sverige fortsätter att bryta mot internationella överenskommelser och förvägrar de mest utsatta och sårbara grupperna i samhället hälso- och sjukvård. Jag har tillsammans med flera partikamrater varit engagerad i frågan under många år och sett hur både mitt eget parti och flera landsting tagit intryck av vår argumentation. Nu är det hög tid för regeringen att följa Centerpartiets öppna, solidariska och medmänskliga linje och erbjuda vård utan hänsyn till den vårdsökandes etniska bakgrund, legala status eller betalningsförmåga.
Läs mer i DN, SR, Läkare i världen, SMP
Andra bloggar: Christer Jonsson, Olle Edblom och Mats Persson
Mathias Knutsson
torsdag, september 24, 2009
Foresseminarium: "Därför lyckas Kanada med integrationen"
Tankesmedjan FORES bjöd nyligen in till ett mycket intressant seminarium om det framgångsrika integrationsarbetet i Kanada. Howard Duncan, chef för The Metropolis Project, var inbjuden för att diskutera och "avslöja" framgångsreceptet.
Kanada är ett av västvärldens mest framgångsrika samhällen i fråga om integration. Invandrare har relativt snabbt kunnat etablera sig i landets större städer och skaffat egen försörjning, boende och utbildning. Det finns sålunda mycket att lära av den kanadensiska modellen. Vid seminariet medverkade även Fredrik Rosenqvist och Martin Ådahl.
Mathias Knutsson
Kanada är ett av västvärldens mest framgångsrika samhällen i fråga om integration. Invandrare har relativt snabbt kunnat etablera sig i landets större städer och skaffat egen försörjning, boende och utbildning. Det finns sålunda mycket att lära av den kanadensiska modellen. Vid seminariet medverkade även Fredrik Rosenqvist och Martin Ådahl.
Mathias Knutsson
En fri röst på DN debatt
Jag hoppas att Dilsa Demirbag-Stens utmärkta inlägg i DN vitaliserar den svenska debatten om religionsutövning kontra andra fri- och rättigheter. I likhet med Dilsa Demirbag – Sten har jag under lång tid efterlyst en öppen diskussion om de värdeladdade konflikter som uppstår när olika fri- och rättigheter kommer på kollisionskurs. Läs exempelvis mitt blogginlägg ”Utan burka eller bara bröst".
Det är uppenbart att bärandet av niqab är svårt att förena med många andra företeelser i ett modernt västerländskt samhälle. Det är inget konstigt med det – människor har i alla tider inom alla religioner valt att ge religionen en så central roll i livet att deras val begränsat deltagandet i det övriga samhällslivet. Det är faktiskt miljontals människor som varje år väljer klosterliv, ställer sig utanför det moderna samhället, väljer bort familjebildning för att tjäna Gud eller bara väljer att bära en mycket specifik klädsel. De flesta av dessa människor gör aktiva val – väl medvetna om att de därigenom även väljer bort och försakar något annat.
Dilsa Demirbag – Sten beskriver det träffsäkert:
”En demokrati ska inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.”
Jag hoppas att Alia Khalifa, som studerar till barnskötare på Åsö vuxengymnasium i Tensta, inser att valet att bära niqab innebär att hon även väljer bort något. Hon kanske inte initialt förstod att hon antagligen valde bort sina studier och ett framtida arbete som barnskötare, men förhoppningsvis kan hon finna ett annat arbete som är lättare att förena med hennes val.
Avslutningsvis så tänker jag inte hymla om att jag personligen anser att niqab som företeelse är ett extremt utttryck för kvinnoförtryck och vittnar om en skev människosyn, men samtidigt kan jag hos enskilda kvinnor som väljer att bära niqab ”se” en stark och ärlig vilja att följa sin religiösa övertygelse.
Jag är pappa till tre små barn och för mig är det otänkbart att mina barn skulle tas om hand och uppfostras av personal som bär niqab. En heltäckande slöja försvårar utan tvekan det dagliga arbetet på dagis och kommunikationen med mig som manlig förälder. Det tyngsta argumentet mot niqab inom barnomsorgen är dock att bärandet av niqab är förenad med en fundamentalistisk hållning som omöjliggör ett arbete inom barnomsorgen. En kvinna som anser att kvinnor och män knappt ska se varandra, än mindre röra vid varandra eller umgås har inte den värdegrund eller människosyn som ska prägla verksamheten på dagis.
Bloggar: Dick Erixon, Katarina Brännström, Progressiv Debatt, Oscar Fredriksson, Mikael Wendt
Mathias Knutsson
Det är uppenbart att bärandet av niqab är svårt att förena med många andra företeelser i ett modernt västerländskt samhälle. Det är inget konstigt med det – människor har i alla tider inom alla religioner valt att ge religionen en så central roll i livet att deras val begränsat deltagandet i det övriga samhällslivet. Det är faktiskt miljontals människor som varje år väljer klosterliv, ställer sig utanför det moderna samhället, väljer bort familjebildning för att tjäna Gud eller bara väljer att bära en mycket specifik klädsel. De flesta av dessa människor gör aktiva val – väl medvetna om att de därigenom även väljer bort och försakar något annat.
Dilsa Demirbag – Sten beskriver det träffsäkert:
”En demokrati ska inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.”
Jag hoppas att Alia Khalifa, som studerar till barnskötare på Åsö vuxengymnasium i Tensta, inser att valet att bära niqab innebär att hon även väljer bort något. Hon kanske inte initialt förstod att hon antagligen valde bort sina studier och ett framtida arbete som barnskötare, men förhoppningsvis kan hon finna ett annat arbete som är lättare att förena med hennes val.
Avslutningsvis så tänker jag inte hymla om att jag personligen anser att niqab som företeelse är ett extremt utttryck för kvinnoförtryck och vittnar om en skev människosyn, men samtidigt kan jag hos enskilda kvinnor som väljer att bära niqab ”se” en stark och ärlig vilja att följa sin religiösa övertygelse.
Jag är pappa till tre små barn och för mig är det otänkbart att mina barn skulle tas om hand och uppfostras av personal som bär niqab. En heltäckande slöja försvårar utan tvekan det dagliga arbetet på dagis och kommunikationen med mig som manlig förälder. Det tyngsta argumentet mot niqab inom barnomsorgen är dock att bärandet av niqab är förenad med en fundamentalistisk hållning som omöjliggör ett arbete inom barnomsorgen. En kvinna som anser att kvinnor och män knappt ska se varandra, än mindre röra vid varandra eller umgås har inte den värdegrund eller människosyn som ska prägla verksamheten på dagis.
Bloggar: Dick Erixon, Katarina Brännström, Progressiv Debatt, Oscar Fredriksson, Mikael Wendt
Mathias Knutsson
Utblick: Den svenska yttrandefrihetscharaden
Den alltid lika läsvärda The New Republic skriver insiktsfullt om den svenska ”yttrandefrihetscharaden”. Utgångspunkten är Aftonbladets famösa artikel om påstådd organstöld och den därpå följande svenska pseudodebatten om att all internationell kritik mot artikeln bara handlade om att omvärlden inte förstår den ”fina svenska yttrande- och tryckfriheten”.
Debatten om Aftonbladets publicering börjar bli överspelad, men i The New Republic lyfts den mycket berättigade frågan varför vi i Sverige tycks bedöma olika opinionsyttringa r helt olika beroende av vem som är måltavlan för kritiken. Artikelförfattaren exemplifierar bland annat med Aftonbladets agerande i samband med JyllandsPostens publicering av Muhammedkarikatyrerna:
”Aftonbladet hasn’t even acknowledged its record of hypocrisy. As most European publications stood in solidarity with Jyllands-Posten and other Danish newspapers during the 2006 controversy, the Swedish tabloid branded Denmark “the most prejudiced, bigoted and narrow-minded country in Western Europe.” But now that its own work is under attack, Aftonbladet has embraced the free-speech defense (and unlike Jyllands-Posten, which apologized for its slight, has expressed no regrets).”
För mig är det uppenbart att den svenska yttrande- och tryckfriheten ger Aftonbladet rätt att publicera artikeln, men frågan är varför Aftonbladet publicerade en illa underbyggd artikeln fylld med svepande anklagelser om organhandel? Eftersom det inte finns ett uns av bevis för de teser som förs fram så tycker inte jag att artikeln överensstämmer med en god pressetik.
Mathias Knutsson
Debatten om Aftonbladets publicering börjar bli överspelad, men i The New Republic lyfts den mycket berättigade frågan varför vi i Sverige tycks bedöma olika opinionsyttringa r helt olika beroende av vem som är måltavlan för kritiken. Artikelförfattaren exemplifierar bland annat med Aftonbladets agerande i samband med JyllandsPostens publicering av Muhammedkarikatyrerna:
”Aftonbladet hasn’t even acknowledged its record of hypocrisy. As most European publications stood in solidarity with Jyllands-Posten and other Danish newspapers during the 2006 controversy, the Swedish tabloid branded Denmark “the most prejudiced, bigoted and narrow-minded country in Western Europe.” But now that its own work is under attack, Aftonbladet has embraced the free-speech defense (and unlike Jyllands-Posten, which apologized for its slight, has expressed no regrets).”
För mig är det uppenbart att den svenska yttrande- och tryckfriheten ger Aftonbladet rätt att publicera artikeln, men frågan är varför Aftonbladet publicerade en illa underbyggd artikeln fylld med svepande anklagelser om organhandel? Eftersom det inte finns ett uns av bevis för de teser som förs fram så tycker inte jag att artikeln överensstämmer med en god pressetik.
Mathias Knutsson
onsdag, september 23, 2009
Mot nya utmaningar...
“This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning”
Winston Churchill, efter slaget vid El-Alamein i Egypten 1942
Efter sex härliga, spännande och fantastiskt utvecklande år i Kristianstad så har jag och min familj bestämt oss för att flytta till Växjö. Beslutet har växt fram under det senaste året och i augusti gick flyttlasset tolv mil uppströms längs Helgeå.
Det har varit ett svårt - men samtidigt självklart – val att lämna Kristianstad. Det finns nämligen starka familje- och hälsoskäl bakom beslutet att flytta till Växjö. Vi får dels ett starkare socialt nätverk vilket sannerligen behövs när barnaskaran växer och dels hoppas vi att våra barns astmaproblem kommer att bli lindrigare när vi bor i de djupa, gröna och friska småländska skogarna.
Det har ingalunda varit enkelt att lämna Kristianstad. Vi saknar alla våra underbara vänner och den förträffliga stämningen i Lilla Paris. Jag har dessutom mycket svårt att släppa mitt politiska engagemang för Kristianstad. Det kommer att ta lång tid innan jag kan förlika mig med tanken att jag numera saknar möjlighet att förverkliga den politik som jag fick väljarnas förtroende att driva efter valet 2006.
Jag hoppas att alla väljare, sympatisörer och bloggläsare förstår och respekterar mitt beslut. Det är min förhoppning att jag även i framtiden kommer att ha möjlighet att verka för att utveckla och stärka Kristianstad, Skåne och Sverige.
Roller, uppdrag, befattningar och postadresser kan alltid (lätt) förändras, men jag garanterar er att min politiska vilja, drivkraft och övertygelse alltid kommer att finnas kvar.
Med detta tillkännagivande så avslutar jag inlägg nummer 400 på min blogg och hälsar er hjärtligt välkomna att följa med mig på min bloggresa mot inlägg nummer 4000.
Mathias Knutsson
Winston Churchill, efter slaget vid El-Alamein i Egypten 1942
Efter sex härliga, spännande och fantastiskt utvecklande år i Kristianstad så har jag och min familj bestämt oss för att flytta till Växjö. Beslutet har växt fram under det senaste året och i augusti gick flyttlasset tolv mil uppströms längs Helgeå.
Det har varit ett svårt - men samtidigt självklart – val att lämna Kristianstad. Det finns nämligen starka familje- och hälsoskäl bakom beslutet att flytta till Växjö. Vi får dels ett starkare socialt nätverk vilket sannerligen behövs när barnaskaran växer och dels hoppas vi att våra barns astmaproblem kommer att bli lindrigare när vi bor i de djupa, gröna och friska småländska skogarna.
Det har ingalunda varit enkelt att lämna Kristianstad. Vi saknar alla våra underbara vänner och den förträffliga stämningen i Lilla Paris. Jag har dessutom mycket svårt att släppa mitt politiska engagemang för Kristianstad. Det kommer att ta lång tid innan jag kan förlika mig med tanken att jag numera saknar möjlighet att förverkliga den politik som jag fick väljarnas förtroende att driva efter valet 2006.
Jag hoppas att alla väljare, sympatisörer och bloggläsare förstår och respekterar mitt beslut. Det är min förhoppning att jag även i framtiden kommer att ha möjlighet att verka för att utveckla och stärka Kristianstad, Skåne och Sverige.
Roller, uppdrag, befattningar och postadresser kan alltid (lätt) förändras, men jag garanterar er att min politiska vilja, drivkraft och övertygelse alltid kommer att finnas kvar.
Med detta tillkännagivande så avslutar jag inlägg nummer 400 på min blogg och hälsar er hjärtligt välkomna att följa med mig på min bloggresa mot inlägg nummer 4000.
Mathias Knutsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)