Idag presenterar fackförbundet Saco en ”ny” rapport om hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män påverkas av valet av bostadsort och familjeförhållande. Rapporten presenteras i DN och trots någorlunda goda intentioner så saknar rapporten både intressanta slutsatser och förankring i dagens verklighet eftersom de färskaste siffrorna är tio gamla… Ni finner mer kommentarer i Aftonbladet och på Svt.
Materialet presenteras dessutom som något unikt i svensk forskning, vilket förhoppningsvis är en grotesk överdrift. Det enda tänkbara alternativet - att all forskning avseende familjebildning, löneutveckling och jämställdhet under de senaste åren har varit så genusteoretiskt tillrättalagd och politiskt korrekt är dock både värre och betydligt mer sannolikt. Den som läser artikeln och rapporten kan ju för ett kort ögonblick pröva att befria kvinnor från den påtvingade offerrollen och fundera på varför Saco inte vänder på resonemanget och basunerar ut att det är horribelt att alla stackars män fortfarande belastas med ansvaret att vara familjeförsörjare och tvingas att ge upp tiden med barnen i vårt jämställda samhälle?
Grundproblemet är att Saco i likhet med så många andra undviker att se familjen som den primära enheten utan istället väljer att studera de enskilda individerna i familjen. Detta s-märkta perspektiv har (tyvärr) varit helt förhärskande inom svensk debatt, politik och forskning under de senaste decennierna. När två vuxna människor bildar familj så sker fördelas vissa uppgifter inom familjen och påfallande ofta så blir det just den som tjänar mest pengar – oavsett om det är en man eller kvinna – som stannar hemma minst med barnen.
Dilemmat är att de svenska skatte- och pensionssystemen bygger på tanken att båda föräldrarna ska yrkesarbeta heltid även när barnen behöver sina föräldrar som mest. I många andra länder finns betydligt mer generösa skatteavdrag för familjer och möjligheter för föräldrarna att överlåta pensionen till varandra.
Saco-rapporten är dessuom behäftad med andra brister, exempelvis felsteget att klumpa ihop alla akademiker och deras arbetsmarknader, men studien tydliggör ändå flera stora svagheter i den förda politiken. Jag hoppas att vi kan reformera den svenska familjepolitiken och befria den från alla genusteorier, politisk klåfingrighet och social ingenjörskonst. Och vem vet: vi kanske rent av kan utforma den så att den faktiskt till och med värnar om barnen…
Mathias Knutsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar