Jobbskatteavdraget - lyx eller livsnödvändighet?

Visst är det besynnerligt att när en välbetald chefredaktör, Claes de Faire, deklarerar att han klarar sig utan 600 kronor mer i jobbskatteavdrag per månad så går hela vänsterrörelsen i spinn av lycka. Mängder av röda debattörer påstår att nu inser till och med alliansens kärnväljare att regeringens skattesänkningar har varit för omfattande.

Men frågan är varför en höginkomsttagares lyxproblem ska leda oss till slutsatsen att låginkomsttagare som har små ekonomiska marginaler inte gynnas av skattesänkningar? Alliansens jobbskatteavdrag har i första hand gynnat de som tjänar minst och de som under socialdemokraternas styre varit världens högst beskattade låginkomsttagare. För den ensamstående småbarnsmamman som arbetar inom vården kan 600 kronor mer i månaden innebära en möjlighet att köpa nya vinterskor eller varma jackor till barnen. För vissa handlar några extra hundralappar om möjligheten att sätta mat på bordet eller betala räkningarna. Det är dessa grupper som gynnas mest av alliansens skattereformer - inte välbeställda medel- och höginkomsttagare som undertecknad eller de Faire.  

Den andra frågan som de Faire berör är att pengarna behövs i offentlig sektor och att skattesänkningarna dränerar viktiga verksamheter på resurser. Låt mig inledningsvis konstaterar att alliansens skattesänkningar sedan 2006 har varit ytterst modesta – skattetrycket har bara sänkts med fyra procentenheter vilket innebär att vi tillsammans med Danmark fortfarande leder den globala ”högskatteligan”. Men trots dessa skattesänkningar har skatteintäkterna ökat med drygt tio procent vilket innebär att resurserna till välfärden har ökat under perioden.

Hur kan det komma sig att skatteintäkterna ökar när alliansen sänker skatten? Den enkla förklaringen är att skatter alltid kostar mer än det faktiska skatteuttaget. Skatter har en samhällsekonomisk dödvikt (merkostnad) och kan vara direkt tillväxthämmande, vilket innebär att det ofta finns ett negativt samband mellan skatter och ekonomisk utveckling. När skatterna sänks minskar även de negativa effekterna av skatterna och ekonomin utvecklas starkare, vilket leder till att skatteunderlaget och skatteintäkterna ökar. (Om matematiken känns knepig tänk så här: 10 procent av 120 kronor är mer än 11 procent av 100 kronor) 

Sen bör vi ställa den helt nödvändiga och självklara frågan om offentlig sektor verkligen alltid behöver mer pengar. Som jag påtalat i tidigareinlägg så är det knappast fallet - offentlig verksamhet både kan och ska effektiviseras,utvecklas och förbättras utan nya resurstillskott.

Avslutningsvis kan jag konstatera att de Faires argumentationblev än svagare när det lite senare avslöjades att han använder sitt bolag föratt skatteplanera och minska sin egen skatt... 

Mathias Knutsson