På morgonkvisten noterar jag att ”statstelevisionen” på
sedvanligt opartiskt manér beskriver alliansregeringens kommande budget som
valfläsk. Det som avses är alliansregeringens utlovade skattesänkningar för oss
som arbetar och de som har arbetat, pensionärerna. Jag måste erkänna att jag
aldrig sett en dylik rubrik om höjda offentliga utgifter eller bidrag – trots
att det nedsättande epitet ”valfläsk” då hade varit betydligt mer träffsäkert.
Men jag är knappast förvånad – ity jag vet hur debatten förs
i Sverige. Oavsett hur ineffektiv,
onödig eller rentav samhällsekonomiskt skadlig den offentliga verksamheten är
så ska skattebetalarna alltid vara beredda att tillskjuta mer pengar. Decennier av socialistisk hegemoni har
verkligen påverkat det politiska agendasättandet och gett skattehöjarna ett
svårslaget trumfkort i form av ett problemformuleringsprivilegium som alltid
utgår ifrån att den ofantliga sektorn (med några få undantag) ständigt behöver nya
resurstillskott.
Men om vi ser verkligheten med öppna ögon så framträder en
annan bild. Vi vet att den svenska skolan under många år varit världens dyraste
och vuxentätaste skola, men likväl så är resultaten inom skolan långt ifrån
världsledande. Den statliga arbetsförmedlingen har en kader av tjänstemän som producerar
mängder av statistik, utredningar och handlar upp externa tjänster, men inom
deras kärnverksamhet förmedlar i bästa fall varje medarbetare en handfull
arbeten varje år.
Och hur ser det ut inom sjukvården? Jag minns när jag
arbetade i Region Skåne och vi årligen utökade sjukvårdens budget med drygt en
miljard kronor – enorma satsningar som aldrig rubricerades som valfläsk utan
snarast beskrevs som tuffa besparingar eftersom det aldrig var svårt att hitta
några medarbetare, brukarorganisationer, vänsterpolitiker eller andra kravmaskiner som ville sätta sprätt på
ännu mer av skattebetalarnas pengar.
Lägg märke till att jag inte ens nämnt Försäkringskassan, SAS,
Tillväxtverket, Posten, försvaret, polisen eller rättsväsendet. Eller
bostadspolitiken, SJ, äldreomsorgen, Migrationsverket och ett pyramidspelet som
benämns pensionssystem… Eller alla stora offentliga projekt som aldrig håller
budget eller når målen – exempelvis JAS, järnvägstunneln genom Hallandsås eller
Vattenfalls köp av NUON… Allt har mer eller mindre havererat i landet med
världens högsta – eller vissa dagar världens näst högsta – skattetryck.
Så frågan är varför vi ska skjuta till mer och mer pengar
till ett system som uppenbarligen inte har förmågan att leverera rätt lösningar
till rätt kostnad. Sverige behöver mer
än någonsin ett borgerligt systemskifte, och fokus måste vara betydligt bredare än att
”bara” sänka skatter. Nu måste vi ompröva den offentliga sektorns uppgifter, prioritera och fokusera
på kärnverksamheterna.
Detta handlar inte om jag och övriga samhällsbärare ska få
mer pengar kvar i plånboken – det handlar om att vi ska ha råd att med
morgondagens kostnader för skola, sjukvård, försvar och pensioner. Jag vill att
våra barn ska få ha mer pengar kvar i plånboken – det är inte girighet utan det
är solidaritet över generationsgränserna.
Mathias Knutsson
