Behovet av ett borgerligt systemskifte bottnar i solidaritet

På morgonkvisten noterar jag att ”statstelevisionen” på sedvanligt opartiskt manér beskriver alliansregeringens kommande budget som valfläsk. Det som avses är alliansregeringens utlovade skattesänkningar för oss som arbetar och de som har arbetat, pensionärerna. Jag måste erkänna att jag aldrig sett en dylik rubrik om höjda offentliga utgifter eller bidrag – trots att det nedsättande epitet ”valfläsk” då hade varit betydligt mer träffsäkert.

Men jag är knappast förvånad – ity jag vet hur debatten förs i Sverige.  Oavsett hur ineffektiv, onödig eller rentav samhällsekonomiskt skadlig den offentliga verksamheten är så ska skattebetalarna alltid vara beredda att tillskjuta mer pengar.  Decennier av socialistisk hegemoni har verkligen påverkat det politiska agendasättandet och gett skattehöjarna ett svårslaget trumfkort i form av ett problemformuleringsprivilegium som alltid utgår ifrån att den ofantliga sektorn (med några få undantag) ständigt behöver nya resurstillskott.

Men om vi ser verkligheten med öppna ögon så framträder en annan bild. Vi vet att den svenska skolan under många år varit världens dyraste och vuxentätaste skola, men likväl så är resultaten inom skolan långt ifrån världsledande. Den statliga arbetsförmedlingen har en kader av tjänstemän som producerar mängder av statistik, utredningar och handlar upp externa tjänster, men inom deras kärnverksamhet förmedlar i bästa fall varje medarbetare en handfull arbeten varje år.

Och hur ser det ut inom sjukvården? Jag minns när jag arbetade i Region Skåne och vi årligen utökade sjukvårdens budget med drygt en miljard kronor – enorma satsningar som aldrig rubricerades som valfläsk utan snarast beskrevs som tuffa besparingar eftersom det aldrig var svårt att hitta några medarbetare, brukarorganisationer, vänsterpolitiker eller andra kravmaskiner som ville sätta sprätt på ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Lägg märke till att jag inte ens nämnt Försäkringskassan, SAS, Tillväxtverket, Posten, försvaret, polisen eller rättsväsendet. Eller bostadspolitiken, SJ, äldreomsorgen, Migrationsverket och ett pyramidspelet som benämns pensionssystem… Eller alla stora offentliga projekt som aldrig håller budget eller når målen – exempelvis JAS, järnvägstunneln genom Hallandsås eller Vattenfalls köp av NUON… Allt har mer eller mindre havererat i landet med världens högsta – eller vissa dagar världens näst högsta – skattetryck.

Så frågan är varför vi ska skjuta till mer och mer pengar till ett system som uppenbarligen inte har förmågan att leverera rätt lösningar till rätt kostnad.  Sverige behöver mer än någonsin ett borgerligt systemskifte, och fokus måste vara betydligt bredare än att ”bara” sänka skatter. Nu måste vi ompröva den offentliga sektorns uppgifter, prioritera och fokusera på kärnverksamheterna.

Detta handlar inte om jag och övriga samhällsbärare ska få mer pengar kvar i plånboken – det handlar om att vi ska ha råd att med morgondagens kostnader för skola, sjukvård, försvar och pensioner. Jag vill att våra barn ska få ha mer pengar kvar i plånboken – det är inte girighet utan det är solidaritet över generationsgränserna.

Mathias Knutsson