Mamma, titta pappa!!!

Det finns uppenbarligen vissa högst oväntade risker med att "smygstarta jobbandet" sista semesterveckan.

Jag sätter mig bekvämt tillrätta på sängen med datorn och försöker att komma igång med skrivandet. Helt plötsligt dyker han upp: en naken, busig och leksugen tvååring som har helt andra planer än att låta pappa arbeta i lugn och ro. Han klättrar på pappa; biter lite på pappa (han är visst ett morrande lejon), och sätter klädnypor på pappas näsa samtidigt som han ropar " mamma, titta pappa". 




Glömde jag att berätta att han även är kletig av hemgjord glass, monsterskrattar hela tiden och är världens absolut gulligaste? 

Mathias Knutsson

Då det otänkbara händer - ögonblick som (kan) förändra livet

Jag har ofta en personlig ton när skriver, men jag är oerhört noggrann med att aldrig bli (för) privat. Dessa rader blir måhända ett avsteg från denna princip då jag väljer att berätta om en händelse som i vissa avseenden befinner inom den strikt privata sfären – men i vissa andra avseende verkligen behöver berättas och spridas.

För häromdagen så hände det… Jag upptäckte en knöl på min kropp. En knöl där det vanligtvis inte ska vara någon knöl. På en kroppsdel som uppskattningsvis bara hälften av mina bloggläsare har. Jag upptäckte dessutom den av ren slump; jag hade inte min vanliga kalsongmodell på mig och var tvungen att hålla undan kläderna på ett annat sätt när jag besökte toaletten.

En otäck och obehaglig knöl på helt fel ställe på kroppen. Inte speciellt stor och den gjorde (gör) inte ont, men när jag kände den så frös jag till, en stöt gick genom hela min kropp och kände hur varje del av min kropp spändes. Jag hörde mig själv andas och jag tänkte: gode gud, är det...?

Jag tog ett djupt andetag och såg mig själv i spegeln. Nej, nej, nej, nej, nej... Jag blev egentligen inte rädd, eller så valde jag att fokusera på allt annat än mig själv för att hantera eller förtränga rädslan. På bara några sekunder passerad en mängd tankar genom mitt nyss morgontrötta huvud: allt från hur jag ska hantera en eventuell cancerbehandling och hur det kommer att påverka familjen till hur barnen kommer att hantera min bortgång och utformningen av min begravning.

Jag mer eller mindre stapplade ut från toaletten – tacksam för att familjen fortfarande sov – och slog numret till min vårdcentral. Märkte att min röst inte lät som min egen röst… Med grötig och lite osäker stämma berättade för jag sköterskan att jag hittat en knöl på en av mina testiklar och att jag ville träffa min läkare.

I situationer som denna agerar sjukvården - tacksamt nog – snabbt och effektivt: inom ett dygn har jag träffat en semestervikarierande familjeläkare på vårdcentralen; ultraljudsundersökts på sjukhuset och hunnit få en mycket positiv diagnos. Den lilla knölen är ingen tumör utan antagligen bara en ofarlig blåsa som förhoppningsvis kommer att försvinna inom några månader.

Men… Det kunde mycket väl varit en elak liten knöl och då är det oerhört viktigt att snabbt ta kontakt med sjukvården. För utöver att sjukvårdspersonalen var synnerligen trevlig, professionell och serviceorienterad så påtalade alla hur bra, viktigt och ofta helt nödvändigt det är att patienter inte tvekar att kontakta vården när vi misstänker att vi drabbats av cancer.   

Så mina vänner, jag ber er: lär känna er kropp lite bättre. Leta, känn och kläm lite här och där - det kan faktiskt rädda ert liv. Ta väl hand om er och passa på att njuta av den fantastiska sommaren och den underbara känslan av att ”bara” leva och må bra! Vi som är friska tar ofta vår egen hälsa för given och först när vi förlorat den så inser vi hur viktig hälsan är för oss och det liv vi lever. 

Och helt omistlig för det liv vi vill leva.

Mathias Knutsson

Promenad längs minnenas allé

Vissa dagar blir – mer än andra – bitterljuva promenader längs minnenas allé. Häromdagen så blev det så tydligt att de senaste veckorna vistelse i Stockholm har återuppväckt minnen och känslor från min förra huvudstadssejour.

Då – för tjugo år sedan – var jag en mycket ung man som för första gången verkligen prövade mina vingar. Vi flyttade upp till Stockholm sommaren 1993 för att inleda våra studier och det vara verkligen inledningen på ett fantastiskt äventyr. Några veckor innan terminsstart besökte jag Handelshögskolan för första gången, och jag minns hur tagen jag var av den vackra byggnaden med de enorma dörrarna och det otroliga biblioteket. Det var svårt – för att inte säga omöjligt - att förstå och föreställa vilken otrolig resa jag skulle uppleva de därefter kommande åren.

Så när jag för första gången på många år reser med t-banans gröna linje och passerar stationen Rådsmansgatan minns jag så väl hur jag kände mig för nästan exakt tjugo år sedan. Spänd av förväntan, glädje och entusiasm tog jag ett av de största sprången i mitt liv – mot nya och utmanade mål.

Tjugo år senare är jag en något äldre man som återigen reser genom tunnlar – genom jord och tid. När jag nu ser tillbaka på de två senaste decennierna tycks en hel del så klart – annat betydligt mer vagt och diffust. Men när jag äter lunch på Govindas och på kvällen går på konsert med Depeche Mode återkommer än fler minnen – jag minns så många människor, samtal och upplevelser som verkligen förändrat mitt liv.

Samtidigt så känner jag att jag verkligen lever i nuet – jag har stärkts, utvecklats och växt som människa under alla dessa år. Och det kommer att fortsätta. Jag kommer att ta nya språng. Bli än bättre. Minnas. Gå vidare.  Leva och växa.

Mathias Knutsson