Mathias Knutsson

Jag har lite svårt att ta DN:s ledarskribent Hanne Kjöller på fullt allvar när hon kritiserar IT- och regionminister Anna-Karin Hatt för att hon under sin kampanj för att bli centerpartiets partiledare reser land och rike runt ”på skattebetalarnas bekostnad”. Min av bild av ”Hattresan” är att det är en rundtur som betydligt fler statsråd borde göra för att möta väljare i deras vardag över hela Sverige. För i motsats till en ”vanlig” riksdagsledamot som har stor frihet – och stora möjligheter – att kampanja både internt och externt så har regeringens ledamöter en mycket mer inrutad tillvaro och (därmed) begränsade möjligheter att bedriva en personvalskampanj. Lägg därtill att ett statsråd inte kan ta tjänstledigt från sitt uppdrag och att de flesta tycks vilja ha politiker som är ”mycket ute i verkligheten” så framstår Kjöllers kritik som allt mer uddlös. Det är knappast kontroversiellt att påstå att för att vara framgångsrik som minister krävs ett gediget stöd från - och i - det eg...

Under allt för många år har samhället och staten haft en allt för undfallande attityd mot vänsterextremt våld mot politiska meningsmotståndare. Det senaste exemplet är attackerna mot Sverigedemokraternas möte i Norrköping där vänsterns protester mot sd-mötet eskalerade till regelrätta upplopp och misshandel av flera sverigedemokrater. Frågan är hur ett demokratiskt samhälle kan tillåta att detta händer gång på gång? Hur kan vi tillåta att vissa grupper utövar systematiskt terror mot andra partier? Varför ska främst ett riksdagsparti och dess företrädare ständigt behöva vara rädda för våldsamma attacker? Lägg därtill att flera vänstergrupper har genomfört attacker mot flera andra partier och organisationer under lång tid. Ett talande exempel är att Centerpartiets partilokaler utsattes för skadegörelse vid minst ett femtiotal tillfällen bara under valrörelsen 2006 då (c) var starkt profilerat i arbetsrättsliga frågor. Ett annat exempel är den ständiga vandaliseringen av ”Ja-sidans” l...

Höstens första rader känns extra viktiga att skriva efter en sommar som präglats av det otänkbara, ofattbara och fasansfulla som inte borde få ske men som händer gång på gång: svältkatastrofen i Afrika, vansinnesdåden i Norge och den globala ekonomiska krisen. Under dagar, veckor, månader och ibland år fyllda av tragedier och mänskligt lidande är det lätt att börja misströsta. Men som tur är försvinner hopplöshetens hemsökelse nästan lika snabbt som den kommer och insikten att vi verkligen kan förändra och förbättra världen kommer tillbaka – och känslan är starkare än tidigare. För det är under de svåra tiderna som vi verkligen kan utgöra en skillnad för våra medmänniskor genom att hjälpa, stötta och bidra med allt från mat och världsliga ting till kunskap, engagemang och kärlek till vår nästa. För trots att vi har en lång väg kvar att vandra innan alla människor kan äta sig mäta och världsekonomin stabiliseras så är jag fullt och fast övertygad om att det kommer att ske. Men för...