Debatten om Sverigedemokraternas framryckning i väljaropinionen och partiets eventuella vågmästarställning efter valet 2010 har fått allt mer hysteriska övertoner, men jag hade inte förväntat mig så pass extrema utspel som Martin Petersons debattinlägg i SvD. En kort sammanfattning av Petersons argumentation är ”problemet”, det vill säga sverigedemokraternas intåg i riksdagen, ska lösas genom att övriga partier formerar ett antiparti till (sd) som konsekvent röstar mot, och därmed neutraliserar, sd:s samtliga förslag.
Petersons utspel vittnar om en skev syn på demokratin och förslaget skulle med största sannolikhet bara gynna (sd) i väljaropinionen. Varje sann demokrat måste inse att oavsett hur stor antipati vi än hyser för våra meningsmotståndares åsikter så måste vi respektera våra politiska motståndare, deras väljare och det demokratiska systemet. Att systematiskt marginalisera ett enda riksdagsparti genom att i praktiken kasta bort lika många andra riksdagsmandat är ett illa genomtänkt förslag som är kontraproduktivt, ger sd ett på tok för stort inflytande över svensk politik och är en utmärkt grogrund för ett litet populistisk antietablissemangsparti.
Jag vill dessutom hävda att det inte blir ett parlamentariskt kaos bara för att sd får några riksdagsmandat. Det stora problemet kan väl knappas vara övriga partiers oförmåga att hantera sd i plenisalen utan vilka politiska frågor som för in dem i riksdagen? Låt oss inte reducera en viktig debatt om centrala framtidsfrågor såsom integrationspolitik, samhällets mångfald och en öppen arbetsmarknad till att handla om enbart det politiska ”spelet” efter valet 2010.
Läs mer i SvD och SvD
Mathias Knutsson
tisdag, december 29, 2009
”Ingen ska hamna utanför” – ”När det värsta händer så finns kassan där för dig”
”Ingen ska hamna utanför” och ”Nu får man hjälp i tid” – så löd några av försäkringskassans slogans i en mycket påkostad reklamkampanj under hösten 2008. Då kritiserades ”kassan” för extremt långa handläggningstider, slarv och obefintligt ekonomisk styrning.
Under 2009 har vi tvingats att inse att problemen är betydligt värre – nu kan vi lägga fullständig avsaknad av empati, vanvettigt paragrafrytteri och förödande inkompetens till listan över försäkringskassans misslyckanden.
För något är fundamentalt fel när ansvariga tjänstemän inte kan, vill eller vågar hjälpa en mor som efter att hennes son avlidit går vilse i försäkringskassans och arbetsförmedlingens snåriga bidragsdjungel.
Från SvD:
Det var i våras som kvinnans cancersjuke son avled i hennes famn på sjukhuset. Hon hade då varit mammaledig och sjukskriven i drygt ett och ett halvt år.
När sonen dog avbröts mammaledigheten och sjukersättningen. Kvinnan var då enligt lag arbetssökande och skulle ha skrivit in sig på Arbetsförmedlingen.
Kvinnan sjukskrev sig efter hennes sons död, men kunde under omständigheterna inte skriva in sig på Arbetsförmedlingen.
Försäkringskassan beslutade då att inte betala ut sjukpenning under de första 14 dagarna och grundade beslutet på att kvinnan inte var inbokad för arbete och inte heller anmäld som arbetssökande.
Kvinnan överklagade beslutet till Länsrätten. ”Vid en samlad bedömning av praxis finner Länsrätten att det finns situationer där det kan vara aktuellt att göra undantag från kravet på att en försäkrad som är arbetslös ska vara anmäld hos Arbetsförmedlingen för att ha rätt till sjukpenning de första 14 dagarna i en sjukperiod”, skriver Länsrätten i sitt beslut, och fortsätter:
”Det framstår enligt Länsrättens mening inte rimligt att kräva att XX i denna situation – dagen efter att hennes son avlidit – skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen som arbetssökande.”
Länsrättens dom ger henne alltså rätt till sjukpenning för de 14 dagarna, men Försäkringskassan står fast vid att hon borde ha anmält sig som arbetssökande och överklagar nu till Kammarrätten.
För mig är det uppenbart att Försäkringskassan är en ineffektiv, inkompetent och överbyråkratiserad myndighet som mer och mer påminner om DDR:s Kafkaliknande statsapparat. Försäkringskassan och dess ledning har gång på gång visat att de varken kan sköta verksamhet eller ekonomi så frågan är om det inte är läge för ett fullständigt systemskifte inom socialförsäkringssystemet.
Jag undrar vad som blir kassans motdrag efter den senaste skandalen? En ny dyr och världsfrånvänd reklamkampanj som ytterligare skymfar de som drabbats av försäkringskassans senaste idiotier? Måhända med nya slogans som ”När det värsta händer så finns kassan där för dig” eller ”Du kan lita på kassan när det otänkbara inträffar”…
Läs mer i SvD, DN, Aftonbladet,
Mathias Knutsson
Under 2009 har vi tvingats att inse att problemen är betydligt värre – nu kan vi lägga fullständig avsaknad av empati, vanvettigt paragrafrytteri och förödande inkompetens till listan över försäkringskassans misslyckanden.
För något är fundamentalt fel när ansvariga tjänstemän inte kan, vill eller vågar hjälpa en mor som efter att hennes son avlidit går vilse i försäkringskassans och arbetsförmedlingens snåriga bidragsdjungel.
Från SvD:
Det var i våras som kvinnans cancersjuke son avled i hennes famn på sjukhuset. Hon hade då varit mammaledig och sjukskriven i drygt ett och ett halvt år.
När sonen dog avbröts mammaledigheten och sjukersättningen. Kvinnan var då enligt lag arbetssökande och skulle ha skrivit in sig på Arbetsförmedlingen.
Kvinnan sjukskrev sig efter hennes sons död, men kunde under omständigheterna inte skriva in sig på Arbetsförmedlingen.
Försäkringskassan beslutade då att inte betala ut sjukpenning under de första 14 dagarna och grundade beslutet på att kvinnan inte var inbokad för arbete och inte heller anmäld som arbetssökande.
Kvinnan överklagade beslutet till Länsrätten. ”Vid en samlad bedömning av praxis finner Länsrätten att det finns situationer där det kan vara aktuellt att göra undantag från kravet på att en försäkrad som är arbetslös ska vara anmäld hos Arbetsförmedlingen för att ha rätt till sjukpenning de första 14 dagarna i en sjukperiod”, skriver Länsrätten i sitt beslut, och fortsätter:
”Det framstår enligt Länsrättens mening inte rimligt att kräva att XX i denna situation – dagen efter att hennes son avlidit – skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen som arbetssökande.”
Länsrättens dom ger henne alltså rätt till sjukpenning för de 14 dagarna, men Försäkringskassan står fast vid att hon borde ha anmält sig som arbetssökande och överklagar nu till Kammarrätten.
För mig är det uppenbart att Försäkringskassan är en ineffektiv, inkompetent och överbyråkratiserad myndighet som mer och mer påminner om DDR:s Kafkaliknande statsapparat. Försäkringskassan och dess ledning har gång på gång visat att de varken kan sköta verksamhet eller ekonomi så frågan är om det inte är läge för ett fullständigt systemskifte inom socialförsäkringssystemet.
Jag undrar vad som blir kassans motdrag efter den senaste skandalen? En ny dyr och världsfrånvänd reklamkampanj som ytterligare skymfar de som drabbats av försäkringskassans senaste idiotier? Måhända med nya slogans som ”När det värsta händer så finns kassan där för dig” eller ”Du kan lita på kassan när det otänkbara inträffar”…
Läs mer i SvD, DN, Aftonbladet,
Mathias Knutsson
Nyårskrönika, del 1
Efter en lång härlig julledighet är det hög tid att ta upp bloggandet igen. Vi närmar oss ju dessutom års- och decennieskiftet och det är min förhoppning att min blogg ska bli än mer läsvärd, aktuell och tankeväckande under 2010.
Det gångna politiska året dominerades av klimatmötet i Köpenhamn, EU-val, integritetsfrågor, finanskrisens fortsatta härjningar, Barack Obama, bilindustrins kollaps och ändlösa diskussioner om opinionsläget inför valåret 2010.
Debaclet i Köpenhamn vittnar om både nödvändigheten av att global samling för att möta klimatutmaningen och svårigheterna att nå fram till gemensamma lösningarna. Den stora sabotören av klimatförhandlingarna var utan tvekan Kina och det var bedrövligt att se den kinesiska uppvisningen i cynism, egoism och motstånd mot ett bindande avtal.
Endast den oinformerade eller hopplöst naive kan vara förvånad över Kina agerande. När Kina så sent som sommaren 2007 presenterade sin första nationella plan för klimatfrågor var det uppenbart att den kinesiska regeringen var helt ointresserad av ta sitt ansvar för att minska utsläppen av växthusgaser. Läs gärna mer i mitt inlägg från juni 2007 så inser ni att Kinas ståndpunkt var densamma för två år sedan som den var under Köpenhamnsmötet – enligt Kina så har helt enkelt alla andra länder det fulla ansvaret för att lösa klimatkrisen.
På hemmaplan blev klimatmötet mest en möjlighet för att oppositionen att ta billiga politiska poänger och klandra Sveriges förhandlare för fiaskot. Det är talande att när Maria Wetterstrand (mp) den 19 december kommenterade förhandlingarna i DN så pekar hon inte på de faktiska problemen under klimatförhandlingar eller Kinas ansvar för haveriet utan lanserade den något vaga idén om ”klimatprogressiv allians av länder”. Utan att vara allt för raljant så vill jag påstå att den alliansen redan finns och att den heter Europeiska Unionen…
Jag kommer att återkomma till de övriga (lite) större händelserna under 2009 i de kommande delarna av min nyårskrönika.
Mathias Knutsson
Det gångna politiska året dominerades av klimatmötet i Köpenhamn, EU-val, integritetsfrågor, finanskrisens fortsatta härjningar, Barack Obama, bilindustrins kollaps och ändlösa diskussioner om opinionsläget inför valåret 2010.
Debaclet i Köpenhamn vittnar om både nödvändigheten av att global samling för att möta klimatutmaningen och svårigheterna att nå fram till gemensamma lösningarna. Den stora sabotören av klimatförhandlingarna var utan tvekan Kina och det var bedrövligt att se den kinesiska uppvisningen i cynism, egoism och motstånd mot ett bindande avtal.
Endast den oinformerade eller hopplöst naive kan vara förvånad över Kina agerande. När Kina så sent som sommaren 2007 presenterade sin första nationella plan för klimatfrågor var det uppenbart att den kinesiska regeringen var helt ointresserad av ta sitt ansvar för att minska utsläppen av växthusgaser. Läs gärna mer i mitt inlägg från juni 2007 så inser ni att Kinas ståndpunkt var densamma för två år sedan som den var under Köpenhamnsmötet – enligt Kina så har helt enkelt alla andra länder det fulla ansvaret för att lösa klimatkrisen.
På hemmaplan blev klimatmötet mest en möjlighet för att oppositionen att ta billiga politiska poänger och klandra Sveriges förhandlare för fiaskot. Det är talande att när Maria Wetterstrand (mp) den 19 december kommenterade förhandlingarna i DN så pekar hon inte på de faktiska problemen under klimatförhandlingar eller Kinas ansvar för haveriet utan lanserade den något vaga idén om ”klimatprogressiv allians av länder”. Utan att vara allt för raljant så vill jag påstå att den alliansen redan finns och att den heter Europeiska Unionen…
Jag kommer att återkomma till de övriga (lite) större händelserna under 2009 i de kommande delarna av min nyårskrönika.
Mathias Knutsson
torsdag, december 03, 2009
Efter 25 år hänger molnet fortfarande kvar över Bhopal
Natten till den 3 december 1984 inträffade världshistoriens värsta industrikatastrof i den indiska mångmiljonstaden Bhopal.
Den amerikanska kemijätten Union Carbides fabrik för framställning av insektsbekämpningsmedel hade varit stängd i flera år och de få anställda som var kvar på anläggningen var främst okvalificerad bevaknings- och underhållspersonal.
Tidigare under eftermiddagen den 2 december hade några tekniker försökt att spola rent i några rostiga rör, men då ventilerna i rörledningarna var trasiga så hamnade vattnet tillsammans med all smuts och diverse kemikalier från rören i en gigantisk tank med 42 ton metylisocyanat. Metylisocyanat är ett riktigt farligt ämne som måste förvaras vid låg temperatur för att inte ombildas till giftgaser. Strax efter att ämnena blandats så reagerar de och temperaturen stiger upp mot två hundra grader. Rörventilerna exploderade av hettan och flera synnerliga giftiga gaser läckte ut. Eftersom fabriken var stängd så hade Union Carbide dessutom valt att stänga av kylsystemen för att spara pengar och säkerhetssystemen hade inte underhållits på flera år så de var också avstängda. Så det var först när katastrofen var ett faktum och det dödliga giftmolnet redan hade börjat driva bort med vinden mot slumområdena i Bhopal som de anställda på fabriken upptäckte faran.
Minst tre tusen människor dog direkt den natten och ytterligare minst 15 000 människor har avlidit till följd av de skador de ådrog sig under natten till den 3 december. Ett mycket stort antal människor skadades och idag anses en halv miljon människor var påverkade av gasutsläppet.
Katastrofen fick dessutom ett mycket skamligt efterspel. Varken Union Carbide eller den indiska staten ville ta ansvar för olyckan, vilket har lett till att överlevande och anhöriga har förvägrats stöd eller rimlig ersättning. Enligt rapporter så är området dessutom fortfarande förgiftat och en miljömässig katastrofzon. Ägarna till Union Carbide har dessutom sålt företaget en annan kemijätte, Dow Chemicals, och den nye ägaren har tydligt deklarerat att de inte vill ta ansvar för katastrofen.
Det är bedrövligt att 25 år efter gasolyckan så undflyr fortfarande ansvariga företag och den indiska staten allt ansvar för den enorma katastrofen. Hur länge kommer några av världens rikaste företag och en allt mer välmående indisk stat att nonchalera de mycket fattiga och utsatta offrens rättmättiga krav på stöd och ersättning?
Mathias Knutsson
Läs mer i DN och SvD,
Den amerikanska kemijätten Union Carbides fabrik för framställning av insektsbekämpningsmedel hade varit stängd i flera år och de få anställda som var kvar på anläggningen var främst okvalificerad bevaknings- och underhållspersonal.
Tidigare under eftermiddagen den 2 december hade några tekniker försökt att spola rent i några rostiga rör, men då ventilerna i rörledningarna var trasiga så hamnade vattnet tillsammans med all smuts och diverse kemikalier från rören i en gigantisk tank med 42 ton metylisocyanat. Metylisocyanat är ett riktigt farligt ämne som måste förvaras vid låg temperatur för att inte ombildas till giftgaser. Strax efter att ämnena blandats så reagerar de och temperaturen stiger upp mot två hundra grader. Rörventilerna exploderade av hettan och flera synnerliga giftiga gaser läckte ut. Eftersom fabriken var stängd så hade Union Carbide dessutom valt att stänga av kylsystemen för att spara pengar och säkerhetssystemen hade inte underhållits på flera år så de var också avstängda. Så det var först när katastrofen var ett faktum och det dödliga giftmolnet redan hade börjat driva bort med vinden mot slumområdena i Bhopal som de anställda på fabriken upptäckte faran.
Minst tre tusen människor dog direkt den natten och ytterligare minst 15 000 människor har avlidit till följd av de skador de ådrog sig under natten till den 3 december. Ett mycket stort antal människor skadades och idag anses en halv miljon människor var påverkade av gasutsläppet.
Katastrofen fick dessutom ett mycket skamligt efterspel. Varken Union Carbide eller den indiska staten ville ta ansvar för olyckan, vilket har lett till att överlevande och anhöriga har förvägrats stöd eller rimlig ersättning. Enligt rapporter så är området dessutom fortfarande förgiftat och en miljömässig katastrofzon. Ägarna till Union Carbide har dessutom sålt företaget en annan kemijätte, Dow Chemicals, och den nye ägaren har tydligt deklarerat att de inte vill ta ansvar för katastrofen.
Det är bedrövligt att 25 år efter gasolyckan så undflyr fortfarande ansvariga företag och den indiska staten allt ansvar för den enorma katastrofen. Hur länge kommer några av världens rikaste företag och en allt mer välmående indisk stat att nonchalera de mycket fattiga och utsatta offrens rättmättiga krav på stöd och ersättning?
Mathias Knutsson
Läs mer i DN och SvD,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)