Skolkrisen är "bara" en spegling av kunskapssamhällets förfall

Sveriges fall i PISA 2012 kan inte beskrivas som något annat än ett monumentalt misslyckande, men det finns goda skäl att nyansera debatten avseende tänkbara förklaringar till problemen i den svenska skolan.

De flesta debattörer har en färdig förklaringsmodell som dammas av varje gång situationen i skolan diskuteras: politiker till höger klandrar den socialdemokratiska flumskolan och vänstern kritiserar regeringens reformer, friskolorna och påstådd resursbrist. Denna yviga, bitska och starkt politiskt färgade retorik kommer knappast att föra diskussionen framåt, utan befäster bara gamla välkända åsiktsskillnader mellan politiker som tycks både ovilliga och oförmögna att ta sin del av det gemensamma ansvaret för krisen i skolan.

För den bistra sanningen är att förfallet i skolan har pågått under decennier och att samtliga politiker och ledare inom utbildningsväsendet bär en del av ansvaret för den uppkomna situationen. Men skolan har bara en del av ansvaret eftersom problemen i skolan ingalunda är begränsade enbart till utbildningsväsendet. De bakomliggande orsakerna till skolhaveriet kan spåras i attitydförändringar i hela samhället. De klassiska bildningsidealen, insikten om kunskapens egenvärde och betydelsen av en god skolning tycks ha gått förlorade och ersatts med flummig pedagogik och rent kunskapsförakt.

Men problemet är faktiskt djupare, mer komplext och betydligt allvarligare än så - problemets kärna är att alltför många vuxna sviker de unga genom att fly undan ansvaret för uppfostran, inlärning och personlig utveckling.  

För det torde vara uppenbart för barnen att vuxenvärlden inte värderar kunskap eller kunskapsinhämtning, och då avser jag inte enbart låga lärarlöner, dåliga läromedel och bedrövlig arbetsmiljö i skolan.

Nej, jag tänker istället på varje gång en förälder inte tar sig tid att hjälpa sitt barn med studierna och därmed skickar signalen att något annat är viktigare än skolan och barnets framtid. Varje gång föräldrar inte tydliggör att inlärning, kunskap och framgång kräver en insats av barnet. Varje gång vi klandrar skolan för barnens misslyckanden och tillkortakommanden.

Varje gång vi vuxna undflyr vårt ansvar när vi istället borde ge barnen tid och lära dem att investera i sin egen framtid.

Det är allmänt känt att barn inte gör som vuxna säger utan som vuxna gör och så länge vi inte i praktiskt handling lär barnen värdet av kunskap eller vad som krävs att inhämta kunskap så kommer vår utbildningskris att fördjupas. Det enda sättet att vända utvecklingen är att föräldrarna tar ett större ansvar för barnens inlärning och engagerar sig mer i barnens skolgång. Så tänd flitens lampa över köksbordet redan i kväll och hjälp barnen med deras skolarbete!

Mathias Knutsson

Läsvärda kommentarer : Erixon (blogg), Gröning i Expressen, Nilsson i DI och Gudmundson i SvD