Det har aldrig varit en fråga om - utan snarast när och i vilken omfattning – Facebook och andra social medier blir ett eldorado för de som vill ägna sig åt pekfingerviftande, smygtittande och skandalsökande.
I Smålandsposten uppmärksammas att Alvestas kommunstyrelseordförande Robert Olesen (s) i likhet med 2,7 miljoner andra svenskar har en profil på Facebook och att han använder de programapplikationer som finns för att umgås med sina vänner. I artikeln presenteras Robert Olesen som ”en maffiaboss på Facebook” eftersom han deltar i ett maffiaspel på Facebook. Vidare ifrågasätts vissa av hans statusuppdateringar och frågan ställs om det är lämpligt att överhuvudtaget använda Facebook på arbetstid.
I anslutning till artiklarna ställs en fråga till läsarna på Internet: ”Kan en politiker vara privat på facebook?” Det är talande att svarsalternativen är ja, nej och tveksamt, samtidigt som det enligt mig korrekta svarsalternativet ”nej, det kan ingen vara” saknas…
För den enkla sanningen är att trots att alla borde ha ”rätt” till både privatliv och integritet på nätet så är ingen av oss varken privat eller skyddad på nätet. Det är dessutom uppenbart att på nätet gäller (fortfarande) andra regler än i ute i verkliga livet. Tror ni exempelvis att tidningen hade uppmärksammat om det fanns maffiaspel eller maffiafilmer hemma i kommunalrådets bokhylla? Och varför skulle det vara mer slöseri med arbetstid och skattepengar om någon chattar med en vän på Facebook än om du växlar några ord om fotbollslandskampen med en kollega på kontoret?
Faktum är att många moderna arbetsgivare uppmuntrar sina medarbetare att använda sociala medier på arbetstid för att de inser att medarbetarnas nätverk är en mycket värdefull tillgång. Jag använder själv alla tänkbara moderna kommunikationskanaler både i mitt yrkesliv och som politiker. Bloggar, nyhetsbrev, hemsidor, nätverkssidor och alla andra medier är oerhört användbara och skapar ett mervärde – om du använder dem på rätt sätt och inser att du definitivt inte är privat på nätet.
Läs mer i Smp, Smp och Anna Tenje
Mina tidigare inlägg på samma tema: Om konsten att välja den svåra vägen och En riktigt urusel Norgehistoria...
Mathias Knutsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar